Ny blogg

Jag finns nu att läsa på: http://www.nattstad.se/Cherridwen

Motstridighet

Det är inte helt lätt när hjärtat säger en sak och huvudet en annan. Förmodligen har jag helt enkelt för mycket tid att tänka. Gjorde jag rätt? Enligt vem och vad? Inte alltid helt lätt att vara jag och stå för det. Nu har jag iaf tagit nya tag och sökt ett gäng jobb till och i morgon blir det att ringa en massa samtal. Om det mot förmodan fanns en kille åt mig så lär det banne mig finnas ett jobb också! Och om jag så ska få 100 nej så lär jag en dag få ett ja. Jag har ju visserligen redan fått ja men ja:et ska inte vara till priset av min själ och mitt psyke. Det handlar inte om att vara kräsen, det handlar om att vara realistiskt och inse att även jag har begränsningar, även om jag önskar att jag inte hade...

:D :D :D

Jag har varken vetat ut eller in en tid. Jobb, inte jobb, hit eller dit eller upp eller ner. Vissa saker har löst sig av sig självt kan man säga, andra har krävt aktiva val. I går gjorde jag ett aktivt val som gjorde att klumpen i min mage försvann och allting kändes så lätt så lätt. Det är inte helt enkelt när huvudet säger en sak och magen en annan och som pricken över I:et dök detta citat upp i går, precis när jag behövde det: "Your intution knows what to do. The trick is getting your head shut up so you can hear." Precis så är det för mig och som ni vet sedan tidigare så brukar magkänslan vara rätt för mig, speciellt när den är så där intensiv. Så ja jag valde bort något som i huvudet (och säkert många andras huvuden) verkade vara det bästa alternativet att välja och valde en fortsatt oviss framtid. Fast det vet jag egentligen inte. Jag hävdar att jag valde bort något för att öppna upp för något bättre. Och är det något jag lärt mig så är det att vara sann mot mig själv. Ibland kan det vara hårt och det krävs stort mod. Jag tror även att det behövs ett mått av inre trygghet som jag ibland tvivlar på att jag har men som uppenbart finns där när det behövs. Oftast i alla fall. Jag har analyserat, vänt och vridit på vad hindren egentligen var. Inbillade eller ett inre motstånd i mig men när jag verkligen lyssnade på magkänslan så behövdes inte analysen. Faktum kvarstod. Jag vill göra något som är bra för mig, även när det gäller jobb. Jag är inte beredd att sälja min själ och mitt psyke bara för att det rent logiskt vore vettigt om det såg ut på ett visst sätt. Jag vill kunna fortsätta utvecklas, vara kreativ, ha roligt och vara i en vänlig och tillåtande miljö. Jag är värd det!

I och med att jag gjorde mitt aktiva val så var det som om kroppen jublade och blev 10 kg lättare. Jag tog tom en löptur i går efter ett alldeles för långt uppehåll och det gick relativt bra ändå. Skööönt!

Måndag och besvikelse

Det är någonting med mig och måndagar, vi kommer liksom inte överrens. Jag brukar tänka att jag ska starta om på måndagar, starta om med bra kost, träning och så vidare. Ofta när jag vaknar på måndagar så är det av någon anledning extra tungt. Just i dag vet jag att det är för att jag är besviken på att jag fick ett jobb som de sen kom på att jag inte fått. Att jag är tvungen att provjobba igen. Det kändes lite som att fötterna rycktes bort. Ibland undrar jag om det någonsin ska bli någon ordning på det där med jobb men visst lär det väl bli det. Men jag pendlar mellan hopp och förtvivlan och vill helst bara vakna upp och så är allting löst. Klappat och klart liksom. Jag tycker på något vis att jag har kämpat tillräckligt, det känns liksom som jag inte orkar mer, som att krafterna är slut. Det är liksom den där enda saken som fattas men som ändå blir så stor. Och jag blir irriterad på mig själv. Har jag något fel i huvudet? Vad i så fall? Kan nån fixa till det? Men det är klart att det tynger eftersom jag vill göra rätt för mig, betala mina räkningar och förhoppningsvis någon gång i framtiden bli skuldfri. Jag vill undvika prick i registret eftersom jag hittills lyckats. Om jag bara kunde släppa taget och ha tillit till att det ordnar sig. Allt annat har ju det. Och det är klart att jag orkar. Jag slår näven i bordet och kämpar vidare!

Dåligt samvete?

Ryckvis går det framåt mot något nytt. Nästa vecka blir det intro på två nya jobb. Det är riktigt spännande och något jag verkligen vill samtidigt som det såklart är lite fundersamt. Jag vet ju vad jag har men inte vad jag får. Å andra sidan är det jag har inget vidare, speciellt inte sedan våran chef blev sjukskriven. Och framtiden där är ju väldigt oviss så den kan lika gärna få vara oviss någon annanstans. 

Jag vet ju att jag lär hoppa, som så många gånger förr men ändå är det något litet som gnager, som ett litet skräp i ögat. Ja just ja - barnen... Är det verkligen ok att jag satsar på mig och jobb? Borde jag kanske inte vänta tills de flyttat hemifrån? Hur blir de påverkade av att jag kanske kommer att vara borta lite mer än vanligt? Hur påverkas de av att jag antingen hankar mig fram på skitjobb här eller är arbetslös? Är det bättre? Om jag hade vart man hade det inte vart några problem. Jag hade blivit påhejad med ryggdunk att jag var på väg framåt i karriären. Inte ifrågasatt i minsta detalj. Ingen hade gett mig 10 ton dåligt samvete (som att det inte räckte med mina egna 5). Förmodligen hade jag som man inte haft ens hälften av det dåliga samvete jag själv lyckas uppbringa. Så hur vore det om jag för en stund låtsades att jag var man, skakade av mig det dåliga samvetet, hoppade och valde att satsa 100% på en mycket bättre framtid för mig, älsklingen och faktiskt vad än alla som vet bäst tycker - för barnen.

Sömn...

Är det åldern? Är det förkylningen som inte vill släppa taget? Är det hösten? Är det alla år av stress? Eller vad är det? Denna förlamande trötthet. Bristen på drive. Lusten att bara vilja sova och vakna en vecka senare och så är livspusslet löst. Eller är det helt enkelt så att nu KAN jag äntligen sova. Jag minns inte när jag sovit så bra, och det är skönt. Jag ligger nära, nära och håller i, nästan som ett barn. Jag har hittat hem! Frustrationen är stor över att återigen inte veta när jag kan komma tillbaka, bara att det blir snart men inte tillräckligt snart för mig. Frustration över att det ibland känns som jag trampar i kvicksand och inte kommer någonstans. Kanske en förvriden verklighetsbild, men vart kommer den ifrån? Klart jag kommit någonstans och att jag inte tycker det är tillräckligt kanske är för att det inte vart meningen - än. Det finns en tid för allt och är det är meningen så sker det men det är inte alltid lätt att ha tillit inför det. Och kanske behöver jag släppa taget om en sak för att en annan ska komma till, våga hoppa lite. Nu igen liksom. Det är nya tider nu.

Overloaded

Too much in the brain eller nåt. För mycket jag inte vet helt enkelt. Och för mycket höst. Och för mycket en massa annat. Vill inte!

Och så ska jag vara på topp för två intervjuer till. Yippie!

Så är det ju en massa bra oxå. Egentid, mys med älsklingen och så var vi hundvakt i helgen. Mycket trevligt.

Att tänka lite längre än näsan räcker...

Nu har jag sett avsnitt nummer två av Nybyggarna. Det jag hoppas alla som ser tänker på är att det finns så många olika människoöden, att inte döma utifrån vad man ser. Ibland kan det vara svårt att inte döma och ha förutfattade meningar men det finns en människa bakom varje fasad. Ett öde som inte alltid är vad man först tror. Vem är du att avgöra om du är bättre än någon annan? Och nej, klass, pengar och makt hjälper inte alltid för att hamna utanför samhället. Ibland kan det snarare vara det som ställer till. Ju hårdare vårt samhälle blir ju fler kommer att hamna utanför och ingen slipper undan. Det kan vara du nästa gång.

Och en sista sak. Tänk på att ibland gör småsaker skillnad. Ett leende, en vänlig blick eller varför inte ge bort något du inte längre behöver till någon som behöver det mer.

Dysterhet och karghet

Jag har funderat på den där dysterheten som ibland lägger sordin på upplevelser. Just nu beror det på hösten och det trista vädret. Hösten har aldrig vart nåt för mig riktigt. Det är inte direkt upplyftande att gå mot mörkare tider - och fort går det också. Jag älskar sol, värme och ljus. Nog känns det lite tungt med den trista sommar som var. Om jag i vanliga fall inte tycker att jag hinner få tillräckligt under sommaren så är det inget mot nu. Nu lider jag absolut sol- och värmeabstinens. Jag önskar så att jag hade haft råd att åka utomlands några veckor och bara njuta. Nu är inte fallet så men nån dag så...

Den där dysterheten förresten, eller kargheten beskrivs ibland hos oss från Dalarna. Liksom vår lätthet och glädje. Lite motsägelsefullt men ändå. Det dyker upp i dikter, sägner, sånger och den vemodiga musiken i moll. Kanske är vi präglade av vår historia eller är det vårt arv? Kvinnorna beskriv i äldre skrifter som något speciellt med deras styrka och arbetsvillighet. Kanske är det våra förfäders många ensamma dagar i skogen, fäbodjäntornas sommarvistelser i fäbodarna eller vårt finska arv? De svedjebrukande finnar som invandrade till de djupa skogarna och levde under mycket knapra förhållanden under 1500-talet.

Jag har just betalt mina räkningar och det gick precis ihop den här månaden och jag kan andas ut en stund. Det är samma räkningsångest varje gång och samma dåliga samvete så fort något måste införskaffas. Egentligen skulle jag inte ha råd med något men jag måste ju ändå på något vis leva. En inte helt lätt ekvation.  Men det kan bara bli bättre!

Separationsångest

Å denna separationsångest! Vart kommer den ifrån? Och varför blir den bara värre? Jag inbillar mig ibland att den är bra att ha, att den betyder något. Att det/den jag inte vill lämna är viktigt. Det är som att jag tror att varje gång är den sista. Det kan jag förvisso aldrig veta men ändå. Och jag och jag, det tycks vara min hjärna som spelar mig ett spratt. Jag försöker förlika mig med den och andas. Ta det lugnt och fokusera på nåt annat. Den har alltid funnits där mer eller mindre så länge jag kan minnas och lär förmodligen finnas kvar i resten av mitt liv. Bara att som vanligt gilla läget. Jag borde snarare vara tacksam att jag kan känna och längta och tycka så mycket om.

Djävulens påfund?

PMS måste helt enkelt vara djävulens påfund. Det är som att ofrivilligt åka berg- och dalbana i en ocean av känslor. Hit och dit och fram och tillbaka. Det är hemskt! Och ont gör det. Vill helst bara krypa under täcket en stund och gråta lite, tycka lite synd om mig själv. Hade jag inte vart förkyld hade jag idiottränat nu för att få lindring i alla fall en stund. Det tycks bli värre med åren detta påfund och vilka alternativ har jag? Gilla läget, bita ihop och göra det jag ska - skriva uppgift och undvika människor (så jag slipper bli arg utan anledning, helt i onödan). 

ADHD-light???

Hur roar man sig en fredagskväll? Jo, man kan leta på ett ADHD-test på nätet att göra! OK. Då kör vi!
Nu ska vi inte dra några förhastade slutsatser av detta då vetenskapligheten kan ifrågasättas. Se det mest som en kul grej eller möjligen en viss indikation på något...
Frågorna nedan ska besvaras med alternativen: aldrig, sällan, ibland, ofta eller mycket ofta och ska beskriva hur jag känt och betett mig under de senaste 6 månaderna. Jag kommer att lägga till egna kommentarer om svaren.

Del A:
1. Hur ofta har du svårigheter med att avsluta de sista detaljerna i en uppgift/ett
projekt när de mer krävande momenten har avklarats? - Ofta. Jag hinner tröttna innan det är slutfört och måste ofta tvinga mig att göra klart.

2. Hur ofta har du svårigheter med att få ordning på saker och ting när du ska utföra
en uppgift som kräver organisation? - Ofta. Mycket tid kan gå åt till att vimsa runt, mest till att leta efter förlagda saker...

3. Hur ofta har du problem att komma ihåg avtalade möten, t ex läkarbesök, eller
åtaganden? Mycket ofta. Utan min filofax skulle livet vara ett enda stort kaos. Jag måste alltid skriva upp tider på en gång annars är det som att de aldrig existerat och jag måste kolla ofta för att påminna mig.

4. Hur ofta händer det att du undviker eller skjuter på att sätta igång med en uppgift
som kräver mycket tankemöda? Mycket ofta. Men detta beror helt på hur intressant jag tycker att uppgiften är.

5. Hur ofta händer det att du sitter och plockar med något, eller skruvar på dig och
rör händer eller fötter när du är tvungen att sitta en längre stund? - Mycket ofta. Jag kan pilla med lösa trådar, smycken eller vad som helst. Älskar att klura ut mönster i saker.

6. Hur ofta känner du dig överaktiv och tvungen att hålla igång, som om du gick på
högvarv? - Ofta.

I testinstruktionen står: "Lägg ihop värdena för del A. Om fyra eller fler kryss är markerade i de mörkt skuggade rutorna inom del A uppvisar patienten symtom som i hög grad överensstämmer med ADHD hos vuxna och motiverar vidare utredning." Få se nu... Jag har 6 av 6...

Del B:
7. Hur ofta händer det att du gör slarvfel när du arbetar med en tråkig eller svår
uppgift? - Mycket ofta. Blir ju uttråkad och vill bara bli av med den...

8. Hur ofta händer det att du har svårt att hålla kvar uppmärksamheten när du utför
tråkigt eller monotont arbete? - Denna vet jag inte vad jag ska svara på för det beror helt på om jag "snöar in" på det jag gör eller inte. "Insnöningen" håller dock sällan i sig mer än max någon timme.

9. Hur ofta händer det att du har svårt att koncentrera dig på vad folk säger, även
när de pratar direkt till dig? - Ofta. Men jag har med övning blivit mycket bättre.

10. Hur ofta händer det att du förlägger eller har svårt att hitta saker hemma eller på
arbetet? - Mycket ofta. Mycket av min tid ägnas som bekant åt att leta efter något...

11. Hur ofta händer det att du distraheras av händelser eller ljud i din omgivning? - Ofta. Ibland kan jag inte tänka om det är för mycket ljud runt omkring mig. Då kan jag bli frustrerad och arg och ibland skrika rakt ut.

12. Hur ofta händer det att du lämnar din plats under möten eller i andra situationer
där du förväntas sitta kvar? - Ibland. Kan klara mig med att pilla på något...

13. Hur ofta händer det att du känner dig rastlös eller har svårt att vara stilla? - Ofta. Det är som om det bara spritter i kroppen och jag MÅSTE få rör på mig. Springer gärna hellre än jag går till bilen, tar gärna hopsasteg mitt i promenaden osv.

14. Hur ofta händer det att du har svårt att gå ner i varv och koppla av när du har en
stund över? - Ofta. "Bäst att hinna med att göra nåt." Går ofta planlöst t ex vid dötid på jobbet eller när jag väntar på något.

15. Hur ofta händer det att du kommer på dig med att prata för mycket i sociala
sammanhang? - Ofta. Kommer ofta på mig själv att tänka i efterhand: "sa jag för mycket nu?", "undrar om jag var dryg". Vid tillfällen då jag tänker mig för kan det istället gå åt andra hållet så jag blir tyst istället.

16. Hur ofta händer det att du avslutar meningar åt dem du talar med, innan de själva
hinner avsluta dem? - Ofta. Speciellt om jag inte tänker mig för. Jag tycker det tar för lång tid och "varför måste de tänkta så länge?"

17. Hur ofta händer det att du har svårt att vänta på din tur i situationer då det krävs? - Mycket ofta. Jag hatar att stå i kö och inget är så nödvändigt så jag måste stå i kö för det. Ibland kan jag hitta på andra lösningar för att slippa köerna. Jag ser till att planera mina storhandlingar till då det är minst folk ute...

18. Hur ofta händer det att du avbryter/stör andra när de är upptagna? - Ofta. Måste verkligen tänka mig för... Annars är detta mitt expertområde...

Inte helt oväntat är alla svaren i test B inom gråmarkeringen... Test B är beskrivning av symtomfrekvensen och ska mest ses som en vägledning. "Vissa betydande symtom bör ha funnits i barndomen, men en fullständig sjukdomsbild är inte nödvändig."
För den som är nyfiken finns testet HÄR.

Jag tänker varken säga bu eller bä om det här. Jag har ett fungerande om än ibland rörigt liv med eller utan diagnos. Jag har möjligen en light-variant, eller vad tror ni???

Ett steg bakåt och tre skutt framåt :)

Äntligen ett nytt inlägg!

Jag har tänkt skriva i så många dagar nu men det har liksom inte blivit av. Jag har helt enkelt gjort annat eller mest inte så mycket alls. Jag har en envis förkylning i kroppen som varken vill åt ett eller annat håll. 

Sedan sist har jag blivit kallad till 2 jobbintervjuer, den första på måndag. Jag har fått erbjudande om lite extra helgjobb, inte så bra betalt men det är ändå något som kan leda vidare och något jag brinner för. Jag ser det som en nyttig erfarenhet och en chans att visa vem jag är. Och så tror jag det blir roligt och intressant. Det gör att det blir lite mindre tid med älsklingen men vi har ju ändå hela livet på oss så vad är egentligen några timmar?

Jag har läst klart en helt otrolig bok: "Ögonblick som förändrar livet" av Annika Östberg. De flesta bör veta vem hon är. Hon satt i fängelse i USA i 28 år för ett mord som hennes dåvarande pojkvän begick. Hennes bok är välskriven och gripande. Vilka otroligt starka kvinnor det finns. Så mycket kärlek, vishet och äkthet. Jag blev alldeles rörd. Vad som blir viktigt för människor som inget har. Vilken stor kraft hoppet har. Jag rekommenderar absolut den boken, inte minst till den som aldrig läser böcker. Den får helt enkelt inte missas.

I går var det premiär på Nybyggarna på kanal 5. Arga snickaren testar i första programmet livet som hemlös.  Resten av programmet kommer han tillsammans med några hemlösa och några snickare bl a min älskling att renovera en lada som de sedan får bo i. Flera nya och gamla vänner till mig är med i programmet så jag hoppas jag kan se alla avsnitt. Gårdagens premiäravsnitt var otroligt rörande och jag kände otrolig tacksamhet för allt jag har. Jag tänkte också vilken tur jag haft och jag började fundera om det verkligen är tur eller vad som hjälpt/drivit mig på min väg för jag kunde lika gärna vart död eller utslagen. På en hårfin gräns har jag balanserat flera, flera gånger och famlat i totalt mörker efter nåt att greppa, en liten ljusglimt. Jag har på något sätt alltid lyckats se den där ljusglimten eller i alla fall anat att den funnits och långsamt dragit mig upp igen. Så här står jag i dag. Sprudlande av liv och fast livet ibland känns lite tungt så vet jag att det hade kunnat vara mycket, mycket värre. Ibland behöver jag ta ett steg tillbaka för att kunna skutta tre framåt. Litegran som om jag tar sats, andas och reflekterar innan det är dags för nästa drag. 

6:e sinne, intuition eller hokus pokus?

Jag har funderat länge på det här med ett 6:e sinne eller intuition eller vad det är. Kanske är det bara hokus pokus. Liksom det här med spöken och andar. Hur är det? Finns de? Hur bevisar man antingen det ena eller det andra? Och tidigare liv? Vad vet vi? 

Jag kan i alla fall berätta vad jag vet och vad jag tror. Och ni får tro och tycka vad ni vill men nu tycker jag att det är dags att jag skriver något om det här. Jag vet att jag har ett 6:e sinne. Jag ser saker inte alla andra ser och jag känner på mig saker utan någon egentlig anledning. "Det bara kommer till mig." brukar jag säga. Jag har många gånger förbannat min förmåga och inte velat veta av den. Stängt av den så gott jag har förmått men det tar bara en massa energi. Jag har förbannat den för att den visat mig saker jag inte velat se, fått mig att känna saker jag inte velat känna. Men den har även hjälpt mig många gånger. Den har tom räddat mitt liv. Eller i de fallen var det kanske inte förmågan utan mina hjälpare jag har där ute. Vissa kallar dem för skyddsänglar. Jag har försökt använda min förmåga på befallning men se det går inte. Inte än i alla fall. Jag får finna mig i att den beter sig som den vill. Nu är jag i alla fall inte längre rädd men jag kan bli irriterad och ibland ha svårt att sortera alla intryck den ger mig.

Det här med spöken och andar då? Jag trodde inte på att de fanns förrän jag var med om upprepade händelser som övertygade mig om motsatsen. Och jag ser dem inte direkt utan förnimmer deras energi och kan därigenom förklara hur de ser ut. När jag tänker tillbaka så kan jag komma ihåg att jag ibland hade min döda mormor i mitt rum när jag var liten. Nu är det som att när jag accepterat förmågan så händer det inte alls lika många saker längre. Det verkar även som om mina barn ha förmågan och speciellt en av dem som ofta har "sällskap" med sig hem. 

Till sist det här med tidigare liv. Hur är det med vår själ? Lever den vidare efter vår död? Jag tror i alla fall det. Hur skulle vi annars kunna veta saker vi egentligen inte borde veta? Eller för mig är det i alla fall så. Det är också sådant som jag bara får till mig. Vissa platser och människor verkar väcka dolda minnen till liv. Det svåra är hur jag skulle kunna bevisa det. Och sist men inte minst: hur berättar man för någon som inte tror på det här eller aldrig vart med om liknande saker? Hur ska det gå att bevisa det här? Hur gör jag för att människor inte ska tro att jag är galen?

Den högre makten

Vad mer ska till för att jag ska få ett jobb? Vad mer ska till för att jag ska få leva fullt ut som jag drömmer och vill? Vad mer krävs av mig än tålamod och oändliga försök? Är det den där 100:ade ansökan som fattas? Då har jag 60-70 till kvar. Bäst jag snabbar på med dem!

Är det något annat? Vad hindrar mig? 

Men visst. Jag är nöjd med livet som det är och det som sker det lär ju ske, oavsett om jag vill eller inte. Om jag ser tillbaka så har jag ändå så oändligt många saker att vara tacksam över. Jag lever, jag är frisk, jag är nykter, jag är så mycket bättre på att vara i nuet än förut, jag har näst intill inga rädslor kvar, jag är fri, jag har många goda vänner som tycker om mig för den jag är, jag har kommit igång rejält med träningen och uppnåt flera av mina delmål och en hel massa annat. Inte minst har jag träffat kärleken. Det jag aldrig trodde skulle ske. Jag som trodde jag skulle leva ensam resten av mitt liv får ändå ta del av något helt fantastiskt. Något otroligt vackert. Och jag klarar av denna längtan. Visst är den jobbig ibland men jag vet att en dag så får vi leva tillsammans så där som vi vill. Det är otroligt att känna den där obeskrivliga samhörigheten som gör att jag inte vill annat än vara nära hela tiden men ändå så är vi det fast avståndet är långt. Jag är med honom och han är med mig. Jag önskar att det kommer att vara så alla dagar till livets slut. Kanske sen också, det vet vi inget om. Vi är liksom menade för varandra. Det är något helt nytt för mig. Helt otroligt. Jag undrar om alla verkligen får uppleva det här under sin livstid. Jag antar att jag är väldigt lyckligt lottad och bara borde njuta och se tiden an. Det som är meningen löser sig. Det är ju trots allt inte jag som styr världen. Det är ju något annat, något större. En del kallar det ödet, andra Gud och jag tycker om att kalla det en högre makt. Något oidentifierbart som bara finns och vakar över oss alla och ser till att vi får det vi behöver även om vi inte alltid förstår varför. Men jag vet att det var den som gav mig livet tillbaka, som öppnade mina ögon för att allt det vackra. Som hjälpte mig att släppa mina rädslor och lät kärleken fylla mig. Som gjorde att min väg korsades med älsklingens väg, så att vi kunde se varandra. Kanske var den där högre makten med den där dagen vid frukosten och gav oss mod att öppna oss för varandra. Att få oss att inse att vi behöver varandra, att ensam faktiskt inte är starkast. 

Jobbsökeri

Jaha ja. Då har jag gjort alla vardagsmåsten och ska ta tag i jobbsökeriet. Tänk att det ska vara så svårt och ta sån tid. Vill ju liksom inte bara slänga iväg vad som helst. Det ska ju helst vara bra. Så att jag har en chans. Så att jag blir utvald ur mängden. Så att jag får komma på den efterlängtade intervjun. För jag tycker ju om att träffa människor live. Papper och telefonsamtal är inte jag liksom. Och vilka jobb vill jag ha? Jag vill ju ha nåt bra men inser oxå att jag lär testa för att veta. För att komma vidare. Jag har i alla fall sökt jobbet jag var tvingad att söka för arbetsförmedlingen. Ett jag inte alls vill ha. Det ligger helt fel och vägen är knölig. Långa, tråkiga resor. Vill inte det. Men det motiverar mig ändå att söka ett gäng andra för att ha chans att få något jag själv har valt. Påtvingade saker är aldrig riktigt bra i min värld. Det har väl med frihet att göra gissar jag. Men jag tänker på mannen jag läste om. Om jag så får 100 nej så lär jag ju en dag få ett ja. Hur svårt kan det vara liksom?

Och precis som det så tänker jag i en del tunga stunder: "Hur vill jag tänka?" "Hur vill jag känna?" "Vad krävs för att jag ska känna/tänka så som jag vill?" Det hjälper mig att byta fokus. Ändra strategi. Bryta tillstånd. Inte alltid men ofta funkar det. Och ibland behöver jag bara låta det komma som kommer. Kanske gråta en skvätt eller klaga lite och så är det bra igen. Rom byggdes inte på en dag och jag blir inte en perfekt människa på en dag heller ;)

Hopplösa fall?

Jag kom att tänka på det här med jobb och vad som kan tänkas hindra mig från att få ett annat jobb. En sak som kanske hindrar mig lite är att jag är rädd för att hamna på ett mindre bra ställe. Det handlar lite om att jag vet vad jag har men inte vad jag får. Fast det jag har är mest kaosartat just nu med 2 veckors schema åt gången. Helt klart ska jag ju jobba med människor och jag vill göra skillnad. Jag är rädd för att hamna på ett liknande ställe jag har vart på där människor mest förvarades och drogades ner, flera med motiveringen: "hopplösa fall". Vem/vad avgör att någon är ett hopplöst fall? Visst kan vissa människor pga fysiska sjukdomar och tillkortakommande möjligen bara nå en viss nivå men att så många skulle vara hopplösa fall. Nä, det följer inte min filosofi. Inte heller nerdrogandet med stark psykofarmaka. Jag säger inte att det aldrig behövs, för det gör det. Men i vilken omfattning och när? Ska människor gå runt mer eller mindre sovande i åratal? Är det av sjukdomen eller medicinerna eller av båda eller av vad dessa människor blir klassade som hopplösa fall? Icke förbätterliga. Vad har man provat? Har man provat något alls eller är det bara den enklaste lösningen? Det är i alla fall inget jag kan stå för.

Liksom människor som jobbar inom behandling och kriminalvård och pratar om hopplösa fall. Varför jobbar de där om de inte tror på att människor kan förändras? Vissa vägar är längre än andra men jag tror på att hitta det positiva hos varje individ och bygga vidare på det. Alla tycker om något och är bra på något. Börja där och spinn sedan vidare.

Och hopplösa fall, jag undrar jag om vi överhuvudtaget vart där vi är nu utan de så kallade hopplösa. Vi hade garanterat inte haft elektricitet, flugit med flygplan, vetat hur människokroppen fungerat, haft en massa fantastisk konst och litteratur samt en massa annat utan en massa mer eller mindre avvikande personer.
Drogmissbrukare, psykiskt sjuka och alkoholister har och är många av våra storheter vi har att tacka för mycket. Så vilka är hopplösa? Och vad är normalt?

Prövning

Jag blir lite less ibland. Trött liksom. När ska det vända? När ska det börja lätta? På kärleksplanet har det ju äntligen lättat så när är det dags för det andra? Och förresten är kärleken inte alltid helt enkel den heller. Den där längtan som gnager, nästan äter upp mig ibland. Men det är värt all längtan och väntan för alla fantastiska underbara stunder vi får. Och jag vet att de kommer att bli många, många och helt underbart fantastiska stunder, dagar, timmar och år. Många år :)

Jag önskar ändå att nån kunde komma och trolla med trollspöt nu. En hög pengar eller ett jobb eller vad som helst som löser situationen som  nu råder till det bättre. Mer lugn liksom. Slippa oroa mig för jobb och pengar och slippa fixa och trixa för att få till alla underbara stunder med min älskade. Men kanske är det så att vi ska prövas lite extra. Så pröva på då för jag kommer f-n inte att ge mig!!!

Fuck society

Du skola inga andra gudar hava annat än kapitalismen.

Du skola älska att bli jagad av de hungriga vargarna försäkringskassan, A-kassan och arbetsförmedligen.

Du skola älska papper, blanketter, byråkrati och oändligt långa handläggningstider.

Du skola leva som om du har obegränsat med pengar fast du inga har.

 Du skola konsumera tills du kräks.

Du skola låna tills du inte kan annat än jobba ihjäl dig så att du inta kan göra motstånd. 

Jag har god lust att bara kasta alla mina kläder, klä mig i djurhudar, skrika: "Fuck society!!!" och sätta mig i en stuga i skogen och bara göra det jag helst av allt vill: elda, måla, skriva och njuta av naturen. Lite som i filmen Into the wild fast jag tänker låta bli att äta nåt giftigt, verkar onödigt. Självklart släpar jag med mig älsklingen. Livet är till för att delas!!!

Hungergames, politik och det kapitalistiska samhället

Jag har sett filmen Hungergames som ska vara så bra. Vad är bra undrar jag? Visst var den bra men den upprörde mig oxå. Människor med makt och pengar anser sig ha rätt att roa sig på andra, mindre bemedlades bekostnad. Ungefär som vårt kapitalistiska samhälle i stort. Den politiska rebellen i mig vaknade åter till liv och min lust att bo i den där stugan i skogen och göra som jag vill vaknade. Men den lusten lägger sig nog snart igen. Den politiska rebellen inom mig gör bara små dödsryck ibland och så stannar den liksom av. För precis som alla andra är jag indoktrinerad av det kapitalistiska samhället, påverkad från befruktningsögonblicket att leva i en värld där makt, pengar och ibland även frihet går hand i hand. Det är så att jag ibland spyr på det. Men jag undrar hur påverkad jag är? Hur många får dessa tankar som jag får av att se filmen? Vad menar andra när de säger att den är bra? Hur mycket reflekterar människor egentligen?

Förr i tiden betalades arbetare med sprit för att de skulle hålla sig lugna och inte göra uppror. Nu flödar spriten i princip fritt trots att politikerna hävdar något annat. Ungefär lika med drogerna. Nuförtiden drogas vi även av staten med alla möjliga piller mot både det ena och det andra. Ett dövat folk är ett lugnt folk - och ingen gör uppror.

Vad är bäst? Att leva i en diktatur och veta att man inte är fri eller leva i en demokrati där friheten egentligen bara är en illusion, en fråga om pengar, om att vara född "rätt"? Där människor med pengar kan göra en massa fel, bli av med jobbet men ändå ha sin inkomst säkrad i flera år med hjälp av fallskärmar medans den på golvet blir av med jobbet om den inte sköter sig och riskerar att hamna utanför allt. Där samhället tvingar mer eller mindre lurar oss att låna pengar så att vi blir fast i ännu en fälla så att vi ska foga oss i ledet och inte säga emot. För vad händer då? Förmodligen förlorar vi allt och vi får delat i Hungergames på riktigt.

Livet är fantastiskt!

Min blogg har inte många läsare, i alla fall inte vad statistiken säger. Det intressanta är att någon av de få läsare jag har ägnar sig åt djupa psykologiska analyser av mig utifrån vad jag skriver. Jag trodde i min vildaste fantasi att det var jag som var beteendevetaren och den som därmed borde analysera mest. Men jag är så trött på att analysera. Jag analyserar bara ibland, när jag har lust. Väldigt sällan faktiskt. Och andra människor blir mindre och mindre intressanta att analysera. Jag får mest huvudvärk av det. Bättre att leva livet istället. 

Och det gör jag, så gott jag kan efter min förmåga. Trots att en del saker är snurriga nu och en del helt fantastiskt underbara. En mix av allt, precis som livet är. Och allt som inte ordnar sig nu, ordnar sig sen. Mitt tålamod prövas och det är precis som det ska vara just nu. Och precis som jag lärt mig så skickar det undermedvetna upp skit när man mår som bäst och jag tänker: "varför just nu?". Men jag tar det som det kommer och det blir bra. Jag flyr inte. Jag andas, tar nya tag och ja - visst är livet fantastiskt!

Vill inte

Ja jag gissar att det är synd om människorna - nu igen. Det är illa nog att barn mobbar varandra men att vuxna ska göra det. Ja vad ska jag säga? Det är synd. Det är synd att de inte fattar bättre. Men jag har ett val och det är att säga ifrån. Ett val att inte delta. Ett val att inte vara kvar i det. Känslorna och viljorna går i sär. Lojaliteten finns där. En tanke och vilja om att vara till lags. Inte bränna mina broar. Faktum att jag har ont i magen när jag ska gå till jobbet kvarstår och jag vet inte hur jag ska bli av med det. Ångesten som jag sluppit så länge gnager i mig, äter upp mig inifrån. Tårarna bränner innanför ögonlocken. Jag vill bara i väg, slippa. Vila. Börja om någonstans där människorna tycker om mig. Där jag duger precis som jag är. 

Multimedia message

Testar att blogga från mobilen :)

Där älvarna samman flyta

Så blev det äntligen av att jag såg bygdespelet "Där älvarna samman flyta". Det var helt ok. Ingen jätteintressant happening men  nu har jag sett det i alla fall och så slipper jag fundera mer på vad det är. 

För övrigt längtar jag mest bara efter min älskling hela tiden. Vi ska helt enkelt inte vara ifrån varandra så här länge. Vi hör ihop. Livet har ändrat fokus. Helomvändning skulle jag vilja påstå. Härligt, spännande och helt fantastiskt. Nu ska återgå till mitt ritande och målande. So long!

Frustration

Och här sitter jag och gråter av frustration. Det är jobb, det är barn, det är längtan, det är kärlek. Det är ta mig fan allting i ett enda virrvarr. En berg- och dalbana av känslor, tankar, förhoppningar, drömmar och viljor. Jag vill ha en lösning på allt - nu. Jag vill inte vänta och se. Jag vill inte leva i ovisshet. Jag vill ha ett jobb nu, ett som jag vill ha helst. På platsen jag vill vara. Jag skickar en beställning!

Fredagsmöte med mig själv

Lägenheten städad och ordningen återställd. Annat var det för några timmar sedan då längtan i kombination med fysisk och psykisk trötthet tog ner mig. Efter ett tag använde jag mig dock av en av mina ankringar och det blev fart igen. Nu sitter jag här med tända ljus och rökelse. Lite mysigt att det blivit mörkt tidigare men samtidigt lite vemodigt för att det betyder att hösten närmar sig. Och vart tog sommaren vägen??? Solandet och badandet har lyst rejält med sin frånvaro denna sommar. Det känns lite tungt och dystert. Lite som den där tryckande längtan av att vilja vara någon annanstans. Men om jag förut inte visste vad jag längtade efter så är det positiva att jag vet det nu. Och att det är något jag har, han är bara inte på samma ställe som mig just nu. Men den tiden kommer också att komma. Ganska snart. Jag vet att vid samma tidpunkt om ett år kommer jag inte att behöva längta så här. Och det känns lugnt och tryggt med den vetskapen. Just nu är det bara tid för att mitt tålamod ska prövas, mina rädslor ska mötas och min panik över mörkret ska mötas. Och jag mötte mig själv i dag. Jag vågade och jag växte och jag känner mig nöjd och stolt. 

Körsbärsblom, kärlek och fjärilar

Jag har inte funderat så mycket på mina tatueringars betydelse utan gjort det jag tyckt har varit snyggt. Det jag har vetat är att koifisken står för att man genomgått något svårt, vilket jag ju har gjort. Ödlan sägs skydda mot onda makter. Nyckelpigan bringar lycka precis som den urgamla symbolen på armen.

I går när jag hittade en gammal tatueringstidning stod betydelsen av körsbärsblommor: "genom att klä vår kropp med körsbärsblommor för vi in skönheten i våra liv och den lär tatueringens bärare att uppskatta livets glädjeämnen och se allt ur en mer positiv synvinkel. Körsbärsblomman ger dig insikten om att livet fungerar cykliskt med födelse, liv och död, med fokus på livet. Denna insikt skingrar dina rädslor och ger dig modet att leva livet fullt ut, därför att du någonstans inom dig vet att det inte finns någon egentlig död. Blomman fyller dig med styrka och mod att möta dina värsta rädslor och mardrömmar. Inga rädslor får hindra dig från att leva ditt liv enligt dina principer - på så sätt går du också krigarens väg. När du inte längre är styrd av dina inneboende rädslor inser du att inget kan hindra dig från att nå dina innersta drömmar. Körsbärsblomman bär också löften om kärlek. För den so lever ensam skänker den hopp om att kärleken kommer när tiden är mogen och mellan älskande par som av olika anledningar kommit ifrån varandra, en tröst om snart återseende. Den talar om att kärleken finns för alla, även om den dröjer och du får vänta lite. Längtan efter den rätta partnern kan ibland kännas oändligt lång, men ni kommer att ses igen, och igen, och igen..."

Eftersom jag nu funderar på en fjäril till samlingen så har jag kollat lite vad den står för: "fjärilar står för skönhet och grace och är tecken på förändring och förvandling. Om du har upplevt förändring i ditt liv är fjäril en perfekt tatuering för dig." När jag googlar får jag fram att fjärilen har stått för rätt skilda saker i olika kulturer. Kelterna såg fjärilen som ett tecken på återfödelse. Irländarna såg fjärilarna som "the souls of the dead" som väntade på sin resa genom skärselden. Och så vidare...

Tankar om pusselbitar och om att hoppa

Jag och barnen har haft en underbar långhelg, alternativt minisemester söderut. Så bra. Precis som det ska vara.

Det har pratats om villkorslös kärlek och jag har aldrig förstått förrän nu vad som menas med det. Kärlek i oändlighet, bortom alla gränser. Utan hinder. Bara rent och fint. Nu vet jag och jag njuter så mycket det bara går. Men så är det denna längtan. Ibland nästan outhärdlig. Känslan av att vara på fel ställe. Att ha ett annat ställe som är mer hemma än mitt hem. Eller är det så att varhelst min älskade är så är det hemma?

När en stor pusselbit äntligen fallit på plats så uppstod det andra små att samla ihop. Och jag har kommit fram till (med viss hjälp av andra) att det handlar om att våga hoppa - igen. Våga kliva utanför trygghetszonen - igen. Gå utanför det som är tryggt och invant. Kanske har jag blivit lite förslappad. Fastnat lite i soffan eller snarare zonen runt barnen, träningen och jobbet. Blivit lite bekväm mitt i det som fattats. Nu när min största pusselbit inte fattas mer - för att jag vågade hoppa så gäller det att hoppa lite mer.

My way - the highway!

Det ligger en stor befrielse i att fatta beslut och se lösningar. Det vände när jag tänkte utifrån mig igen. Min väg. Ingen annan vet vad som är rätt för mig mer än jag själv. Det är inte alltid lätt att veta vad som är rätt men jag testar mig fram - som jag alltid gjort. Blir det fel är det bara att göra om. Så ja - jag kör på. My way - the highway :)

Visst går det att diskutera om jag är ego men borde vi inte alla vara det? I alla fall lite mer ibland? Vem ska ordna något för mig om inte jag själv? 

Nu känns det lugnare igen. Mer positivt och bra. Mer sånt ska det bli :)

Nävar i bordet!

Arbetsförmedlingen flåsar mig i nacken. A-kassan hytter med sin pekpinne om sina regler och förordningar. Gör si gör så, men gör för Guds skull inte så. Men jo förresten, om paragraf 7809 säger att måndag infaller på en söndag då går det ändå! Fantastiskt! Byråkrati. Pappershögar. Snigelpost i drivor. Ja just ja och så barn. Men de har väl en pappa? Ja men då går det ju att veckopendla till Umeå! För att göra vad då? Samma sak jag kan göra på andra sidan älven. Men då ska väl nån från Umeå dit? Men det är klart. Varken A-kassa eller arbetsförmedling har ju några känslomässiga band till mina barn. De har ju bara känslomässiga band till sina lagar och förordningar och den moderat regeringen. 

Nä men lite mer demonstrationer i mellanmjölkens land skulle sitta fint tycker jag. Lite mer anarki och pang pang. Mer vilda västern och full i fan. Mer jävlar anamma och nävar i bordet. 

Nä nu går jag och kokar te!

Kämpa

Jag är glad att jag tvingade mig själv att först springa  9,4 km och sedan köra ett pass på gymet. Jag förstår inte riktigt men jag har inte vart så här omotiverad på länge till att träna. Eller jo jag kanske förstår. Förut tränade jag som substitut till kärlek. Det borde visserligen fungera nu också eftersom kärleken är på distans men det verkar inte så. Plötsligt har visst andra saker blivit viktigare. Och sakerna på min att-göra-lista har blivit fler. Men vilka är egentligen viktiga? Och varför fokuserar jag inte på det viktigaste och gör det först? Jag liksom stoppar huvudet i sanden och hoppas att det löser sig ändå... Att jag plötsligt vaknar en morgon och allt är ordnat. Men kanske är det ändå så att det som verkligen är värt nåt är det vi måste kämpa för. Och jag vet verkligen vad jag har att kämpa för :)

Kärlek

Och så hände det jag inte trodde var möjligt :) Prinsessan mötte sin prins. Ljuv musik uppstod och en känsla av djup samhörighet spred sig. Jag har precis haft fyra dagar i himmelriket med min älskade. Fyra av de dagar jag kan räkna till de bästa i mitt liv. Jag hoppas innerligt på många fler såna dagar med den bästa och jag ska göra allt som står i min makt för att möjliggöra det. 

Nu är det frustrerande tomt och min motivation att göra något är liksom som bortblåst. Jag vill bara åka dit - nu... Plötsligt ändrades fokus och värderingar av vad som är viktigt vändes upp och ner. Härligt och spännande och en hel massa annat i en enda stor mix :)

KÄRLEK

Lång näsa

Som så många gånger förr trodde jag att jag skulle hinna så mycket men som så många gånger förr kunde jag ge mig själv lång näsa. Tidsoptimist - javisst! Det viktigaste är i alla fall fixat för finbesöket (i alla fall vad jag vet). Annars är det som det är och det går säkert minst lika bra ändå. Jag är säker på det :) Riktigt säker. 

Rotade fram Sartres bok Äcklet i går. Kan bli intressant tänkte jag. Har väl bara sisådär 10-20 böcker på gång och bara det är intressant i sig... 

Spikmattan

Jag läste en krönika i Aftonbladet i går om spikmattans uppgång och fall. I alla fall enligt krönikören i fråga. Krönikan går att läsa här. Ronnie Sandahl har tydligen en oanvänd spikmatta i en flyttkartong som han skäms över att han införskaffat. Enligt honom verkar det finnas intet gott med spikmattor men så verkar han inte heller ha testat. Jag håller med om att det kommer många "innegrejer" som många av oss införskaffar för att de verkar bra att ha och sedan kanske använder någon gång eller ingen gång alls. Jag skulle vilja tala om för Ronnie att jag införskaffade min spikmatta precis i början när den lanserades och den var så där riktigt skitdyr. I efterhand när spikmattorna näst intills skänkts bort har jag muttrat lite men om jag skulle se till vilken nytta min spikmatta har gjort för mig så är den inte speciellt dyr. Den har fått min onda rygg att vara mindre ond, lindrat träningsvärk, fått mig att somna när jag haft insomningsproblem mm. Ronnie borde prova sin spikmatta innan han dömer ut den och packar ner den i kartongen igen!

Status quo

Ibland när jag är ute och springer känns det som att jag står helt stilla men Runkeeperkärringen säger att jag springer i över 10 km/h. Ungefär så känns det just nu... Som att jag står stilla men allt annat rör sig eller snarare alla andra. Det är semestrar och resor. Tävlingar, danser och arrangemang. När jag väl har chansen att vara social och göra saker - ja då vill jag inte. Typiskt!

Jag har dragit mig tillbaka i nåt vänteläge. Jag väntar på mycket efterlängtat besök och jobb. Under tiden är jag social på jobbet och möjligen när jag tränar. Och tränar det gör jag - som en mindre galning :)

Soul surfer

Titeln på nästa jättebra film är Soul surfer. 2 kanonfilmer i rad - och jag har valt dem själv. Helt otroligt! Filmen är verklighetsbaserad och handlar en tjej som bor på Hawaii och är nära elitnivå i surfing. Hon är med om en hajattack och filmen handlar om hennes väg tillbaka och mer därtill. Jag blir sällan gripen och rörd av en film men tom jag hade nästan en tår i ögonvrån emellanåt. Helt klart sevärd för den som kan ha överseende med en del amerikaniserat jublande och surrande om Gud. Även den här filmen har en djupare mening, dock tydligare än "En gång i Phuket". Det mest spännande är ändå något som sägs i filmen som jag brukar säga. Allt har en mening, hur hemskt det än kan te sig. Man förstår inte alltid hur eller varför men det brukar alltid visa sig. Huvudsaken är att aldrig ge upp. 

Drömmar

Jag har så många drömmar jag vill förverkliga så jag lär nog leva 500 år för att hinna med allt. Så fort jag tror jag börjar sortera så dyker något nytt upp. En utmaning eller en idé och mer läggs till samlingen av drömmar. Och jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska sortera så det blir ingenting istället. Det blir stiltje. Stopp liksom...

Kanske är det för att jag vill dela livet med någon. Drömma och bygga tillsammans. Inte bara vara jag, jag, jag hela tiden utan vi, vi, vi.

Frihet under ansvar eller ansvar under frihet...

Lever du det liv du vill leva? Vad skulle du svara på den frågan? Lite filosofisk som jag är har jag flera svar på den frågan. Ja på ett sätt lever jag det liv jag vill leva. Om jag ser tillbaka på mitt liv och jämför nu mot då så lever jag verkligen det liv jag vill leva. Det som var då är långtifrån det som är nu och det är jag evigt tacksam för. Men så finns det ett men. Jag tror ju att det finns mycket mer. Att det kan bli ännu bättre. Ännu mer. Precis som i filmen "En gång i Phuket" skulle även jag vilja bara dra iväg till något varmt land. Släppa allt här och testa nåt helt annat. Nu går ju inte det för att jag har barnen. Missförstå mig nu inte. Jag älskar mina barn över allt annat men ibland kan jag känna att de inskränker på min frihet. Som ni alla vet som läst min blogg ett tag så är frihet något jag värdesätter högt. Eller i alla fall illusionen av frihet. Min egen tro på att jag är fri. Och tvärtemot vad jag trott förut så tror jag att jag kan vara fri i den mening jag ser på frihet även i ett förhållande. Friheten innefattar utrymmet för mig att vara jag fullt ut. Även att vara jag i förändring, ibland i stor förändring. För så är det ju - inget är beständigt. Allt är i rörelse hela tiden men i olika takt. Så är det frihet under ansvar eller ansvar under frihet? 

En gång i Phuket

Skönt i dag att jag höll mig hemma i går. Det blev en löprunda nu innan frukost och snart ska jag bege mig till gymet en vända. Kroppen mår ändå bäst av någon sorts rutin. Så gott det går i alla fall med alla olika jobbtider. Det är bara att göra det bästa av det.
I går såg jag filmen En gång i Phuket som ska vara en komedi. Visst var den lite rolig emellanåt men för mig hade den även några djupare budskap. Intressant! Bra film, speciellt för att vara svensk.

Skulle inte vara helt fel att vara här...

Äntligen!

Äntligen fick jag höra en väldigt efterlängtad röst igen och hela min kropp log :) Tänk att ibland gör så lite så mycket. Fantastiskt!

Så är det lördag kväll och jag är både barn- och jobbfri men jag tänker bara njuta av en kväll i soffan. Jag, lite glass, ett glas cola och en film. Senaste veckan har jag vart ovanligt osocial. Kanske beror det på att jag börjat jobba igen. Eller så beror det på något helt annat. En ny fas? En av många omstarter - på ett annat plan.

Min nya musikaliska upptäckt: Sanna Carlstedt. Vissa texter bra, andra mer tveksamma och något udda men det är nåt visst med henne som jag bara gillar så mycket.

Ekorrhjulet...

17 vuxenpoäng till mig som betalat räkningar, fyllt i kassakort till a-kassan och klippt gräsmattan - på en fredagkväll!!! Ja just ja. Jag jobbade innan också. I stress och hets. Ovant efter min "semester" på det andra stället. Och nu är det dags att sova så jag kan jobba igen. Ekorrhjulet snurrar igen...

Falla

På sistone är det många som sagt mycket men inte verkat mena något med det. Jag lovar dig att om du faller kommer jag att stå där och ta emot dig. Om du vacklar kommer jag att hålla balansen åt dig. Jag lovar att jag står här vad som än händer men det finns ett men - lova att du står där för mig när det är min tur att vackla och kanske falla.

Standby

Det är som att världen står stilla och väntar. Som att tiden stannat i avvaktan på något.  Är det på att DU ska komma? Är det på en stor händelse, en happening? Standby, samlande av kraft och energi. Och det blir liksom inget gjort...

Häng

Måndagar brukar vara lite av omstartsdagar, nystartsdagar men den här måndagen vet jag inte riktigt. Grått, regn, blåst och väldigt trist. HELA dagen. Och jag har visserligen vart borta större delen av dagen och haft trevligt - i makligt tempo. En barsbehandling gav jag och goda samtal blev det. 

Nu sitter jag i soffan och hänger. Lust, inspiration och motivation i höjd med fotknölarna. Jag tror jag drar täcket över huvudet och hoppas på ett mer upplyftande väder i morgon.

Midsommar

Midsommarfirandet för detta år är nu avklarat. I år blev det i konungadömet med prinsen och prinsessorna. Det blev en lugn och stillsam tillställning men trevlig och alldeles lagom.

I går begav jag mig till parken här och dansade till Titanix. Helt ok trots lite för mycket fulla människor. Det var även mycket par så jag dansade rätt mycket med samma person. Han tyckte jag var bra på att dansa och det är ju alltid kul att få höra. Kul att takterna sitter i men nog borde jag se till att dansa lite oftare?!

Jag i årets "midsommarskrud" fast det här var ju mest på skoj. Man lär ju bjuda på sig själv :)

Desperados

Jag hörde en fin låttext i dag på radion i dag, eller det var egentligen bara det här som var bra:

"Jag ska aldrig lämna dig
Du ska aldrig nånsin se mig gå
Och om du ger din sorg till mig så kan jag bära den åt dig"
Från Pernilla Anderssons låt Desperados. Övrig text har enligt mig övrigt att önska. Jag kanske ska skriva om den?

Njut!

Låt ljuset komma in och du får ljus i överflöd

Öppna ditt hjärta och du får kärlek i överflöd

Låt glädjen komma in och du får glädje i överflöd

Öppna ditt sinne och du får njuta av oändlig gudomlighet

Öppna dina ögon och du får se oändlig skönhet

Låt vinden blåsa i ditt hår och du får känna oändlig kraft

Gå barfota och du får Moder Jords energi i överflöd

Njut, ty allt är ditt och det är du värd!

Coacha sig själv?

Jag måste säga att hur mycket jag än läst och hur mycket jag än kan så är det mindre lätt att coacha sig själv. I morse började jag deala med  mig själv huruvida jag skulle springa eller inte. Det regnade ju! Jag började tänkt hur jag skulle ha svarat om en vän hade sagt samma saker till mig som jag sa till mig själv. Jag svarade helt sonika mig själv att lite regn har ingen dött av. Sen började min inre röst surra om jag verkligen orkade eller inte och då frågade jag mig själv om jag trodde "fluffet" skulle försvinna om jag satt i soffan istället. Självklart inte. Så om "fluffet" ska bort - ut och spring med dig! Och ja jag sprang nästan 7 km och det regnade så lite så det var obetydligt. Och som jag skrivit tidigare så kommer inte motivationen genom att sitta och vänta på den utan genom att gå till handling. Har man väl börjat brukar reste lösa sig. Och ni vet väl att den bästa träningen är den som faktiskt blir av :)

Slutsatsen av detta? Jag bör coacha mig själv lite mer, lite oftare :)

Demoner

Det sägs att det vi människor mest av allt vill är att ha någon nära men att det även är det vi fruktar mest. Och visst ligger det något i det? Jag funderar om det möjligen kan vara så med andra saker också, att vi vill ha samtidigt som vi inte vill ha. Att vi på något sätt får kämpa med motsatsförhållandena, i alla fall tills vi kommit till någon form av balans eller gyllene medelväg. Kan det ha att göra med att vi både har en mörk och en ljus sida som brottas med varandra, det destruktiva kontra det goda. Och har alla det eller är det bara vissa av oss? Jag tror att alla mer eller mindre har två sidor som står i motsats till varandra men jag tror också att det är få som reflekterar över det eller ens vill vara medvetna om dem. För hur skulle det vara att vara medveten om att det finns något destruktivt inom en? Vissa av oss, däribland jag, kommer någon gång till en punkt i livet där vi inser att det mörka, destruktiva har tagit över och bestämmer oss för att göra något åt det. Många av oss gör otaliga försök, vissa kommer aldrig att nå fram. Andra av oss kommer att vingla runt mellan våra motsägelser med minskad intensitet vartefter tiden går och vi tränar. 

Någonstans inom mig så tror jag ändå att det ibland kan vara bra med dessa motsatser. De får i alla fall mig att sträva framåt, att utvecklas och att möta mina rädslor. Men en stor sak återstår ändå för mig - att våga ha någon riktigt nära och låta den personen stanna där - länge.

I en annan värld

Jag fick genom en av mina bästa vänner möjligheten att besöka denna vackra plats. Jag kände mig genast hemma och kände att här kunde jag ha stannat i evighet. Jag hoppas hon stannar länge och att jag kan komma dit ofta. Bra energier, otroligt vacker natur och så basjkirhästflocken. Jag trodde ett tag jag hamnat i ett ännu bättre paradis än det jag hittills känner till. Det var som om jag kommit "hem".

På något vis var det just det här jag drömt om och så plötsligt fanns det i verkligheten. Och hästarna. Dessa underbara hästar. 

Med vemod och väldigt många funderingar lämnade jag denna plats för den här gången. Jag hoppas verkligen jag snart är tillbaka :)

"Att vara människa innebär att vara i ständig förändring"

Det var tydligen drygt att hålla samma takt som 20-åringarna i helgen så jag har sovit en massa timmar... Det kan oxå vara senaste tidens träningsmängd som tog ut sin rätt och sa till kroppen att vila. 

Vid 8.30 i morse var det i alla fall dags för en löptur som jag uppskattar till 7-8 km. Min Runkeeper har tydligen fått spel och tyckte jag sprang 400 km/h. Helt fel kan jag säga :) 

Jag läste Vankelhjärtans blogginlägg i går om människors svaga punkter och fåfänga drömmar. Och det ligger något i det - i jakten på det perfekta. På det som alla andra tycks ha men alla ändå jagar. Och jag bidrar en hel till det själv. Jag ger säkert en hel mängd människor dåligt samvete och presatationsångest medans jag i själva verket vill inspirera och få andra att se möjligheter. Allt har som bekant minst två sidor och vi väljer själva vilken sida som är mest funktionell för oss att se saker och ting ifrån. Vilken sida väljer du? 

Jag kan upplysa om att mitt liv är långtifrån perfekt. Jag drömmer om en massa saker. Bland annat någon att dela livet med, ett fast jobb och lite annat smått och gott. Men trots att jag drömmer tycker jag att jag lever ett bra liv och jag är nöjd med det som är. Strävan efter något bättre hör till om vi människor inte ska stagnera. En känd person (kommer ej ihåg vem) sa: "Att vara människa innebär att vara i ständig förändring." Och det ligger väl något i det? Ibland går det sakta och ibland går det fort men en sak vet vi alla och det är att livet och villkoren ständigt förändras. Det enklaste är ändå att på nåt vis gilla läget :)

Jag saknar...

... när du håller min hand i den mörka natten

... när du viskar fina ord i mitt öra

... när du får mig att skratta från djupet av mitt hjärta

... när du håller om mig så där innerligt

... när du stryker mig över ryggen

... när du pillar med mitt hår

Ja jag saknar dig helt enkelt...

A statement

Med anledning av att det både har vart Sveriges nationaldag och skolavslutning känner jag att det är på sin plats med ett litet inlägg om det här med att vara svensk. Utifrån min synvinkel är det viktigt att vi bevarar våra svenska traditioner för att de tillhör vårt ursprung. Om vi håller liv i våra folkdräkter, midsommarstången med de små grodorna, sjunger nationalsången och allt vad som finns, vad finns det då att frukta från andra kulturer? De berikar och ger oss bara ytterligare källor till glädje och fest.

Hela världen är mer eller mindre multikulturell så vad tjänar det till att tro att det ska gå att isolera ett land? Jag kan inte förstå logiken i att det bara ska bo svenskar i Sverige. Vilka är svenskar? För mig är alla som är svenska medborgare svenskar. Punkt. Om man är mörkhyad eller inte har inget med saken att göra då vi alla är människor. Vi kan aldrig vara varken mer eller mindre än just människor. Så vad krävs för att vara svensk? Vit, blåögd och blond? Sorry men då kan t ex inte jag och 80% av befolkningen i byn jag växte upp bo här. 

För mig är det långt mycket viktigare att vara en stolt dalkulla än en stolt svensk. För att visa det använder jag t ex min folkdräkt vid varje passande tillfälle, spelar traditionsenlig folkmusik på fiolen och så har jag ändrat mitt namn till ett enligt gammal tradition. 

Jag och träningsgurun

Inspiration och peppning kan ske på olika sätt. Naturligtvis hade det vart finemang att ha en massa pengar och en anställd personlig tränare men nu är inte läget så. Att alltid vara helt själv är inte alltid det lättaste men nu har jag sån tur att jag kommit i kontakt med en "träningsguru" som tom stundtals verkar galnare än mig :) Utan att han är påstridig eller pushar så blir jag motiverad och inspirerad. I våra samtal om kost och träning dyker mina små utmaningar till mig själv upp helt spontant. Och sällskap ibland på löpturen gör mig naturligtvis mer sporrad och gör att jag får upp farten och varje tillfälle som bjuds är bättre än inget alls. För mig är det viktigt att träningen inte är beroende av någon annan. Det är så lätt att den inte blir av då och utan träning - inga resultat. 

Träningsgurun verkar för tillfället vara den enda som är på "min" sida just vad det gäller träning och kost. Annars duggar inte direkt hurraropen och jag får höra en hel del saker i stil med: "Det går inte." "Du kan inte göra si eller så." "Det är inte snyggt med mycket muskler på tjejer." "Ska du verkligen träna så mycket?" och allt vad det nu är som sägs i min närhet. Alla får tycka precis som de vill men det ligger inte direkt i uppmuntringens linje. Å andra sidan blir jag sporrad av det oxå. Jag ska minsann visa vad jag kan! Så hur som helst är träningsgurun viktig.

Galet snurrigt

Galet snurrig dag i dag men det blir så ibland. Mycket att göra med 2 barn och hem och lite saker jag vill göra för egen del mitt i alltihop. Det behövs liksom lite eget för att orka/vilja allt det andra. Men sen som i dag kan det bli lite väl mycket. Och inte minst beror det på att det snart är skolavslutning och en massa stök med det.

Bara en massa ???

Ponera att du träffat någon du tycker väldigt mycket om. Ponera att det känns som att vad du än gör eller säger så blir det inte riktigt rätt. Ponera att du liksom inte riktigt orkar, hela vägen fram liksom. Eller att du inte vet hur du ska göra. Du vill så gärna att det ska bli rätt och kanske just därför blir det liksom inte det. Kanske ska det inte ens det? Frågetecknen hopar sig som vanligt och som vanligt har jag bara lust att krypa in i den där kojan i skogen...

Är det meningen att jag ska vara ensam för all framtid? I så fall kan jag lika gärna ägna mig åt att träna då. I will do it my way - the highway!!!

Mitt alfabet...

Fru Venus inspirerar igen :) Här kommer mitt alfabet:

A - abcd, abcd, kunde jag se...

B - barn

C - citron

D - drömmar

E - egotripp

F - FRIHET

G - Gransjöberget

H - hårdrock

I - intelligens

J - justice for all

K - kärlek

L - längtan

M - mat

N - nyanser

O - otroliga

P - prinsessblod

Q - queen of fools

R - rosor

S - sol

T - trygghet

U - ugglor i mossen

V - Vankelhjärtan

W - we are all the winners, we are all the best...

X - xante

Y - yxa

Z - Zuuuumba!!!

Å - å vad jag är bra :)

Ä - älskling???

Ö - ö-häng

Drömmar, hektiskt liv och kroppsuppfattning

Jag skulle ha uppdaterat för längesedan men det har helt enkelt inte blivit så. Veckan har vart extremt, snurrigt förvirrad men det måste få vara så ibland. Inte ens träningens intensitet som jag fick till veckan innan har infunnit sig. Jag tycker det börjar bli ett genomgående mönster: att jag ger mig in på något, satsar allt och sen avtar det en period, olika lång sådan, för att sedan ta fart igen. Ett exempel är den här bloggen som jag ibland uppdaterar frenetiskt för att sedan låta det gå ganska lång tid mellan inläggen. Men det hänger ihop med inspiration, tid och prioritering vad som är viktigt. Skulle bloggen ha fler läsare eller/och om jag tjänade pengar på den hade den förmodligen blivit prioriterad på ett helt annat sätt. Nu är inte fallet så så därför ser det ut som det gör.

Angående träningen är målen fortfarande lite diffusa och det kan ha att göra med att jag är osäker på att lägga ner den tid och energi som krävs för att komma till min drömkropp. Jag har fortsatt med mina proteiner men står still på vågen igen. Jag hoppas det beror på förra veckans obefintliga träning. Att jag står still på vågen betyder inte att det inte händer nåt. "Fluffet" omstrukturer sig på nåt vis. Jag anar lite mer definition av magrutorna (eller är det önsketänkande?) och mina hamsterkinder verkar bli mindre. Stor lycka för mig som aldrig gillat det och trott det var ett obotligt arv. Kindbenen börjar anas!

När jag ändå är inne på det här med träning och utseende kan jag fortsätta. Jag får höra mycket om huruvida jag inte behöver gå ner i vikt och allt vad det nu är. Jag vet att jag är smal. Det handlar inte om det. Det handlar om att jag vill ha mer definierade muskler för att JAG tycker att det är snyggt och för att jag alltid drömt om det. För att nå dit behöver jag bli av med lite "fluff" och öka muskelmassan med gymträning. Jag blir inte hjälpt av att människor säger till mig att det inte är kvinnligt. Eller att "badringen" runt magen är nåt kvinnor ska ha. Nej! - jag ska inte ha badringen! Det bara är så. Det handlar inte om perfektionsim eller snedvriden kroppsuppfattning. Det handlar om min dröm att delat i en liten minitävling, om min drömbild och om att se vad som är möjligt. För som jag skrivit förut vill jag vara en inspirationskälla för andra att nå sina drömmar, vilka de än må vara. 

Det handlar kanske om en snedvriden bild och den skulle mycket väl ha kunnat komma från mina plågoandar som mobbade mig under uppväxten. Jag antar att det är därifrån min rädsla för att bli tjock kommer ifrån. Eller rädslan för att inte duga eller nåt av allt det andra. Jag undviker att tänka på det så mycket men ibland gör det sig påmint. Och ja jag borde förmodligen jobba mer med det. Men till saken hör att jag skäms inte ett dugg för mig eller min kropp. Jag är nöjd som det är men tror alltid att saker kan bli bättre, däribland jag och min kropp.  Jag vet att jag är snygg, sexig och attraktiv. Att jag är trevlig, social och rolig. Jag skäms inte för att ha tighta kläder eller bikini. Jag är ett med min kropp men vi samarbetar oxå för att uppnå nåt högre.

Kanske är det även mobbingen under uppväxten som även satt så djupa spår att jag inte vågar släppa in någon så nära att jag kan ha en fungerande relation. Eller är det nåt annat som spökar? Jag vet faktiskt inte. Och vågar, orkar, vill jag testa att satsa igen? Jag vet inte just nu. Det känns som det är mycket jag inte vet för när jag tror mig veta händer det något så jag inte vet igen... 

Jag tror jag lutar mig tillbaka och låter andra göra jobbet :)

Utmaning hittad hos Fru Venus :)

1. Hur ser ditt drömboende ut? Herrgård i Sverige sommartid och vintertid något mysigt hus i ett varmt land. (Så jag alltid kan ha bikini om jag vill :))

2. Till vem vill du inte bli bjuden på middag? Ointelligenta människor som inte ger mig nåt utbyte.

3. Om du var ett djur, vilket skulle du vara då? Vildkatt så klart :)

4. Vilket klädesplagg trivs du bäst i? Bikini

5. Hur klär du dig när du går på fest? Kjol och nåt snyggt till. Gärna höga klackar. 

6. Vilket sällskapsspel spelar du helst? Vilket som helst bara det inte är för komplicerade regler.

7. Om jag ska bjuda dig på något riktigt gott, vad bjuder jag dig på då? MAT :D Annars går kött alltid hem och något med choklad :)

8. Hur förflyttar du dig helst? Allt motordrivet som går fort och låter högt. Annars går jag gärna oxå :)

9. Vad önskar du att du ägde? En massa pengar

10. Vad är en skälig månadsinkomst? 30 000

11. Vilken musikartist skulle du kunna lyssna på dag och natt i ett år? Ingen för då skulle jag lessna totalt. Blandat ska det vara och gärna hårdrock då :) Det skulle jag kunna lyssna på hela tiden.

Kärlek

Jag vet att jag tidigare skrev om vältränade kroppar och så men jag är övertygad om att när den riktigt äkta kärleken slår till så spelar det ingen roll om man är kort eller lång, vältränad eller inte, tjock eller smal. Ja jag vet att det låter som en riktig klyscha men nog är det insidan som räknas mest. Det genuina och äkta. Utsidan har en mer föränderlig karaktär än insidan. Insidan kan oxå ändras men den är mer beständig och finns där. 

De där äkta, djupa, genuina mötena. De äkta skratten från djupet. En djup samhörighet, kontakt och förståelse.   När det kommer till kritan är det det som värt mest. Kanske till och med det enda som är värt nåt i längden.

Min tid är nu

Nu är barnen här igen och ordningen är återställd eller nåt. Inte helt omöjligt att det blir roligheter varenda dag den här veckan. Det märks :)

En "vanlig" frukost efter ett tufft löppass: en halv burk keso, ca 2 dl vaniljyoughurt och lite musli. En mugg kaffe (inte hunnit bli klart på bilden). Ett glas c-vitamin och ett glas vätskeersättning. En multivitamin, en allergitablett och en D-vitaminkapsel samt den vita påsen med "häxbrygd" som ska få håret att växa bättre. Dock var det lite dyrt så jag ska bara göra slut på det jag har kvar. Effekten något tveksam...

Får jag inga blommor får jag ge mig själv det :) Bara för att jag är värd det :)

Väldigt rosa är de men fotot ger dem inte rättvisa :)

Och så lite kärlek, puss och kram till mig själv :) Bara det att jag inte är sugen på att äta dem... Chockerande att jag inte vill ha choklad men väldigt bra. 

Appropå det där med kärlek så vet jag inte hur det går. Jag avstår att rapportera nåt på den fronten. Lugnast så tror jag. Men det händer märkliga saker vill jag lova. Och jag mår så himla bra och bara njuter :) Min tid är nu <3

Träning och motivation

Jag har för längesedan upptäckt att det är bäst att planera och motivera mig själv att genomföra träningen själv. Så fort jag börjar tro att jag ska träna tillsammans med någon och hänger upp mig på det så blir det lätt att det inte blir av. Visst kan det vara jättetråkigt att träna själv men det gäller att hitta sätt som passar en själv för att göra det roligare. Saker som jag testat är bl a bra musik i öronen och eftersom jag har en kass mobil så har jag en mp3-spelare. Jag gillar inte att släpa på en massa grejer men den och mobilen går rätt bra ändå. Mobilen har jag för att mäta distans mm och den har jag i en speciell "väska" på armen. Mp3-spelaren går det alltid att hitta nån plats för om det inte finns ett litet fack för den som det gör i mina löpartights t ex.

Andra saker för att höja motivationen som jag testat är olika former av bilder och föreställningar. När jag springer kan jag föreställa mig att jag är en arabhäst och hur mycket den älskar att springa. Ibland föreställer jag mig att jag springer på en sandstrand i solskenet. Ibland föreställer jag mig hur jag är världsbäst på löpning och vinner ett lopp. Det finns hur mycket som helst att trixa med eftersom hjärnan är lättlurad. Jag gillar även varierad terräng och att byta runda så jag inte ser samma saker hela tiden. Intervaller fungerar också bra. Springa någonstans med omkullfallna träd är också roligt.

När jag gymmade blev jag bl a motiverad av reklambilderna i gymet för Better Bodies med Linda Fodor (jag tror iaf att det är hon på dem). Jag blir även motiverad av att se mina egna muskler i spegeln (ja jag erkänner att jag gillar att spegla mig :)). Jag blir motiverad att ta i mer när jag tror att någon tittar på mig (gäller alltid med allt). Musik kan motivera även här. Jag blir även motiverad av framgång dvs att jag orkar mer vikt eller orkar springa längre/fortare. Eftersom jag tycker om att känna mig fin blir jag även mer motiverad av att ha snygga träningskläder jag trivs i. Jag struntar i om andra tycker att det är löjligt. Jag vet hur jag fungerar och då gör jag det som krävs. Jag brukar också kunna tänka mig in i känslan efter träningen och hur nöjd jag kommer att vara när jag tränat klart. 

Så för dig som ska träna: prova dig fram och kom ihåg att det finns inga rätt eller fel och att det bara är fantasin som sätter begränsningarna :)

Lycka till!

Kör du fast kan du alltid boka coaching med mig :) Detta ingår i NLP masterutbildningen som jag har.

Måndag fast onsdag

I dag är det en konstig, ofokuserad dag. Som en måndag fast det är onsdag. Kroppen var trött och huvudet tungt så det blev en segstart i dag. Jag har i alla fall gjort en massa småtråk som måste göras. Har ju vart ute och flängt en del på sistone och då blir hemmet lite eftersatt.
Min proteindiet går jättebra och jag ligger på ungefär 2,5 g/kg kroppsvikt. Verkar just nu vara optimalt för mig och jag ser små förändringar varje dag. Sjukgumnasten har gett mig klartecken att det är ok att springa och gå och jag kan testa zumba om jag inte tar i för mycket med halsen. Men jag har ju fryst mitt kort en månad så kanske ska ge mig till tåls och vänta ett tag till.
Mina mål ser just nu ut så här:
- "badringen" borta till midsommar
- 2 triathlonlopp här i krokarna i sommar
- delta i nästa Body open

Jag blev så glad när jag hittade min senaste favorittröja som jag har när jag springer. Problemet med den jag har är att den är i minsta laget... Så vi får se om det blir en sån här röd i helgen. Förutsätter en tur till Avesta.

En vanlig lördag?

Jaha. 3:e mc-klubben på en vecka. Det är bra jobbat! I går var det rock n´ roll och hur trevligt som helst. Eftersom jag jobbat blev det bara nån timme men det var bättre än inget. 

Förutom det var dagen händelserik för övrigt oxå. Jag gjorde en barsbehandling på en kompis som blev helt magisk. Hennes hund var med och verkade oxå ha blivit  påverkad. Det var riktigt intressant. Jag fick även nåt ryck och la tarotkort för första gången någonsin. Självklar lade jag dem på "mitt" sätt. Det blev en väldigt intressant upplevelse. Kanske blir någon mer gång?

Blondinbella och jag

Dagens utmaning var att gå upp direkt när klockan ringde och inte snooza in absurdum. En mindre bra vana. Det gick riktigt bra. Klockan ringde. Jag flög inte direkt upp men 5 min efter utan att klockan hunnit ringa igen så var jag uppe. Bra första försök. Nu finns det inga ursäkter att inte fortsätta.

Efter uppstigning 5 km powerwalk/löpning. Jag sprang riktigt mycket och det kändes helt ok. Det är svårt att tro att det var lite drygt 2 veckor sedan jag blev opererad. Och jag har funderat på det där med träningsförbudet. Vart går gränsen? Läkaren sa ju även att jag skulle leva som vanligt. Hade han någon aning om vad han sa? Det jag lagt mest vikt vid är att jag ska känna om det gör ont och så tänker jag på att inte slita tungt, speciellt med höger sida. För jag har inte ont överhuvudtaget, dock kan det strama lite ibland. När något är för tungt känns det mest konstigt och jag släpper.

Vilket liv det har blivit om den här bilden! Jag är inget fan av Blondinbella men bilden är vacker. Och avklädd - javisst men vad visar den då? Inget speciellt. Det intressanta är att den väcker debatt, vilket ju självklart är meningen. Men är det ändå inte lite löjligt? Allt från att hon är för tjock till att barn inte ska se nakna kroppar. HM:s underklädesreklam visar mer än den här bilden skillnaden är bara att vi vet att Blondinbella är naken. Så jag tror till dig som stör dig att det bara är i ditt huvud.

Och jag gissar att vissa kvinnor som stör sig inte är bekväma med sin egna kropp och därför reagerar som de gör. Det finns massor med liknande bilder på mig och jag tycker de är vackra. Skulle jag få vara på första sidan som Blondinbella skulle jag vara stolt :)

Tänk...

Tänk dig att du sett en vackrare kropp än du någonsin kunnat föreställa dig. Tänk dig att du känt och klämt på den, kanske rentav haft den nära. Tänk att du chockats av dig själv eftersom du aldrig tänkt att det skulle vara så viktigt för dig. Tänk om det är ytterligare en parameter i sammanhanget. En att lägga till de andra. Blev livet enklare? Förmodligen inte. Men nu vet du.
Tänk att du vill ha mer av det.

Tänk dig att även du vill vara i samma liga. Och det helst NU. Tänk dig att det du alltid drömt om blir verklighet. Tänk dig att du är beredd att satsa allt som krävs. Tänk dig att du är beredd att möta alla former av motstånd och förvandla dem till medgång. Tänk dig att du inspirerar andra till förändring. Tänk...