Segt, grått och trökit

Jag vill bara sova, sova, sova... och jag hoppas verkligen jag inte håller på att bli sjuk. Förmodligen en blandning av vädret, mörkret och lite annat lull lull som att jag insett att jag trott att jag sett en sak men det bara visat sig vara en illusion. Ibland funderar jag om allt vi ser och upplever egentligen är illusioner eller projiceringar av vårt inre. Och hur det än är så är det verkligt för oss till motsatsen bevisats. Och för vissa blir det inte ens verkligt då. För dem det blir verkligt kan det bli ledsamt och sorgset och ungefär där befinner jag mig...

Lite tidigt

Så här såg "pysselhörnan" mitt i rummet ut för en månad sedan... Kreativiteten hoppar hej vilt hit och dit. Vore ju bra med fokus... Då finns det i alla fall en chans att något blir klart...

Adventsljusstakarna kom fram i helgen. Ja jag vet att det är en vecka för tidigt men jag tycker det är så behagligt och mysigt ljus och den absoluta höjdpunkten i vintermörkret. Så därför tänkte jag att vi är värda att njuta lite längre i år :)

Komplettering

Jag glömde några saker på önskelistan:

- "juliga" (läs röda) sängkläder i bomullssatin

- fred på jorden :)

Drömma kan jag:)

Jag kan villigt erkänna att jag skulle vara fullkomligt nöjd att jobba 25-50% och resten av tiden sköta hem och barn. Jag skulle lugnt kunna göra det valet om jag hade någon som försörjde mig. Jag ser det inte som ett steg tillbaka i utvecklingen utan som en möjlighet att själv kunna disponera min tid på ett mer tillfredsställande sätt, känna mig friare och göra mer av det jag vill. De 25-50% skulle faktiskt kunna vara att leva på mitt konstnärskap, coachande eller något annat flexibelt. Som den kreativa själ jag egentligen är men inte riktigt har möjlighet till behöver jag mycket egen, fri tid som jag kan disponera som jag vill på ett annat sätt än nu. Kreativitet kan ibland kvävas av press och tidsuppsatta ramar.

Familjen

Familjen har höga krav på sig läste jag i någon bra krönika för ett tag sedan. Dagens familj fungerar som ett ställe där vi återhämtar oss och hämtar nya krafter. Det i sig innebär att familjen har höga krav på sig att vara högfungerande, när den inte är det sker inte energihämtandet och rekreationen som krävs i dagens samhälle. Familjen genomgår som jag ser ett stort paradigmskifte just nu. Detta gäller relationer i stort vad det verkar. Om båda parterna i en relation ska kunna arbeta heltid krävs att båda delar på sysslorna hemma oxå. Vi pratar om jämställdet, eller snarare slänger oss med det ordet åt höger och vänster. Jämställdhet kommer för alltid att vara en illusion såvida inte män börjar föda barn och amma dem. Vi kan prata om delat ansvar och flaskmatning men det kan aldrig vägas upp mot de biologiska processer som sker med främst mamman under graviditet, förlossning och amning. Detta extra biologiska band kan aldrig papporna få. De pappor som bli ensamma med sina små barn kommer möjligtvis i närheten men inte lika nära. Jag inbillar mig att detta extra band vi mammor får till våra barn är det största hindret för absolut jämställdhet. Kanske är det även detta band som får oss mammor att tycka att vissa saker är viktigare än papporna.

När mina föräldrar växte upp var det fortfarande hemmafruarnas tid. Deras mammor var hemma och skötte hemmet. Sedan skedde en revolution (?) då hemmafruarna skulle ut och arbeta, ett led i jämställdheten och kvinnornas rättigheter. Nu är det näst intill ett krav att båda föräldrarna ska arbeta heltid och då återstår frågan: Vem sköter hemmet? Vem gör det tråkiga innan det roliga? Vem får egentid och hur ser den ut?

För att dagens familjer ska fungera ser jag ur min synvinkel några viktiga faktorer:

- alla sysslor som hör till hemmet bör delas

- bådas egentid bör disponeras efter behovet. För att familjen ska fungera krävs att båda mår bra och de gör de garanterat av att göra sitt.

- båda bör ha lättat sina ryggsäckar sedan tidigare så att de slipper slänga skräpet på varandra

- varje familj bör skapa sina egna traditioner och inte bara göra som det gjorts i åratal. "För att det ska vara så." Där ingår även att relationen till sina egna föräldrar är klara och tydliggjorda i den mån det går.

Men det här är ju bara sådant jag kommit fram till genom att lyssna, läsa, fundera och reflektera.

Önskelista

Så här i juletid är det på sin plats med en önskelista:

- En kommentar från alla (?) som läser bloggen så jag vet vilka ni är :)

- En veckas skidsemester med en massa snö, sol, en öppen brasa och en massa annat skoj.

- 2 veckor i solen i februari så att vintern inte känns så vansinnigt lång.

- En trappstege så jag slipper klättra på alla möjliga och omöjliga vis på allt som finns när jag inte når...

- En sån där magisk manick så jag orkar lossa mina hjulbultar själv.

- En hund med tillhörande hundvakt :)

- En ny, trevlig parfym för det var flera år sedan jag fick/köpte ny parfym och jag är helt klart värd det :)

Om 10 år

Jag fick frågan vad jag gör om 10 år och det är svårt att ha en aning om nu. Drömmar och visioner går alltid att ha. Och en riktning på livet är aldrig fel.

Jag har sedan jag var liten drömt om att bo i ett varmare land, om inte hela året så i alla fall en del av året. Ett tag var jag tom övertygad om att jag hamnat fel och borde bott i den varmare delen av Australien :)

För övrigt jobbar jag lite lagom med något jag tycker om och vistas mycket på varmare breddgrader. Mer specifik än så kan jag inte vara just nu :)

Skönhet, stil och kläder

Eftersom jag har som största intresse att studera människor är det ett utmärkt tillfälle att göra det på jobbet. Vissa är vackrast när de är tysta, vissa blir vackrare när de pratar (helst en utmaning till min hjärna), vissa blir vackra i snygga kläder och vissa är vackra i precis vad som helst. Men nog är det så att kläderna gör en hel del, det måste jag ju medge. Vissa unga bratswannabes är faktiskt jättesnygga, jag trodde aldrig jag skulle tycka det men det är kul att jag kan kan förvåna mig själv :)

Även om man inte är intresserad av kläder så speglar det lite av personligheten om man ändå bryr sig om vad man har på sig.

Träning

Det är bäst att jag visar att jag lever. Bloggandet är inte det som vart i fokus på senaste tiden. Jag har kommit i gång med träningen vilket inte verkar att falla i alltför god jord hos alla. Jag tränar för min skull, för att jag ska kunna se vad som är möjligt. För att på sikt kunna använda mig av de kunskaper jag får i att hjälpa andra och kanske även kunna inspirera andra. Och jag frigör tid och hittar luckor för att få in en rutin trots mina lite halvknepiga arbetstider. Att inte ha tid är bara en dålig ursäkt.