Äntligen!

Äntligen fick jag höra en väldigt efterlängtad röst igen och hela min kropp log :) Tänk att ibland gör så lite så mycket. Fantastiskt!

Så är det lördag kväll och jag är både barn- och jobbfri men jag tänker bara njuta av en kväll i soffan. Jag, lite glass, ett glas cola och en film. Senaste veckan har jag vart ovanligt osocial. Kanske beror det på att jag börjat jobba igen. Eller så beror det på något helt annat. En ny fas? En av många omstarter - på ett annat plan.

Min nya musikaliska upptäckt: Sanna Carlstedt. Vissa texter bra, andra mer tveksamma och något udda men det är nåt visst med henne som jag bara gillar så mycket.

Ekorrhjulet...

17 vuxenpoäng till mig som betalat räkningar, fyllt i kassakort till a-kassan och klippt gräsmattan - på en fredagkväll!!! Ja just ja. Jag jobbade innan också. I stress och hets. Ovant efter min "semester" på det andra stället. Och nu är det dags att sova så jag kan jobba igen. Ekorrhjulet snurrar igen...

Falla

På sistone är det många som sagt mycket men inte verkat mena något med det. Jag lovar dig att om du faller kommer jag att stå där och ta emot dig. Om du vacklar kommer jag att hålla balansen åt dig. Jag lovar att jag står här vad som än händer men det finns ett men - lova att du står där för mig när det är min tur att vackla och kanske falla.

Standby

Det är som att världen står stilla och väntar. Som att tiden stannat i avvaktan på något.  Är det på att DU ska komma? Är det på en stor händelse, en happening? Standby, samlande av kraft och energi. Och det blir liksom inget gjort...

Häng

Måndagar brukar vara lite av omstartsdagar, nystartsdagar men den här måndagen vet jag inte riktigt. Grått, regn, blåst och väldigt trist. HELA dagen. Och jag har visserligen vart borta större delen av dagen och haft trevligt - i makligt tempo. En barsbehandling gav jag och goda samtal blev det. 

Nu sitter jag i soffan och hänger. Lust, inspiration och motivation i höjd med fotknölarna. Jag tror jag drar täcket över huvudet och hoppas på ett mer upplyftande väder i morgon.

Midsommar

Midsommarfirandet för detta år är nu avklarat. I år blev det i konungadömet med prinsen och prinsessorna. Det blev en lugn och stillsam tillställning men trevlig och alldeles lagom.

I går begav jag mig till parken här och dansade till Titanix. Helt ok trots lite för mycket fulla människor. Det var även mycket par så jag dansade rätt mycket med samma person. Han tyckte jag var bra på att dansa och det är ju alltid kul att få höra. Kul att takterna sitter i men nog borde jag se till att dansa lite oftare?!

Jag i årets "midsommarskrud" fast det här var ju mest på skoj. Man lär ju bjuda på sig själv :)

Desperados

Jag hörde en fin låttext i dag på radion i dag, eller det var egentligen bara det här som var bra:

"Jag ska aldrig lämna dig
Du ska aldrig nånsin se mig gå
Och om du ger din sorg till mig så kan jag bära den åt dig"
Från Pernilla Anderssons låt Desperados. Övrig text har enligt mig övrigt att önska. Jag kanske ska skriva om den?

Njut!

Låt ljuset komma in och du får ljus i överflöd

Öppna ditt hjärta och du får kärlek i överflöd

Låt glädjen komma in och du får glädje i överflöd

Öppna ditt sinne och du får njuta av oändlig gudomlighet

Öppna dina ögon och du får se oändlig skönhet

Låt vinden blåsa i ditt hår och du får känna oändlig kraft

Gå barfota och du får Moder Jords energi i överflöd

Njut, ty allt är ditt och det är du värd!

Coacha sig själv?

Jag måste säga att hur mycket jag än läst och hur mycket jag än kan så är det mindre lätt att coacha sig själv. I morse började jag deala med  mig själv huruvida jag skulle springa eller inte. Det regnade ju! Jag började tänkt hur jag skulle ha svarat om en vän hade sagt samma saker till mig som jag sa till mig själv. Jag svarade helt sonika mig själv att lite regn har ingen dött av. Sen började min inre röst surra om jag verkligen orkade eller inte och då frågade jag mig själv om jag trodde "fluffet" skulle försvinna om jag satt i soffan istället. Självklart inte. Så om "fluffet" ska bort - ut och spring med dig! Och ja jag sprang nästan 7 km och det regnade så lite så det var obetydligt. Och som jag skrivit tidigare så kommer inte motivationen genom att sitta och vänta på den utan genom att gå till handling. Har man väl börjat brukar reste lösa sig. Och ni vet väl att den bästa träningen är den som faktiskt blir av :)

Slutsatsen av detta? Jag bör coacha mig själv lite mer, lite oftare :)

Demoner

Det sägs att det vi människor mest av allt vill är att ha någon nära men att det även är det vi fruktar mest. Och visst ligger det något i det? Jag funderar om det möjligen kan vara så med andra saker också, att vi vill ha samtidigt som vi inte vill ha. Att vi på något sätt får kämpa med motsatsförhållandena, i alla fall tills vi kommit till någon form av balans eller gyllene medelväg. Kan det ha att göra med att vi både har en mörk och en ljus sida som brottas med varandra, det destruktiva kontra det goda. Och har alla det eller är det bara vissa av oss? Jag tror att alla mer eller mindre har två sidor som står i motsats till varandra men jag tror också att det är få som reflekterar över det eller ens vill vara medvetna om dem. För hur skulle det vara att vara medveten om att det finns något destruktivt inom en? Vissa av oss, däribland jag, kommer någon gång till en punkt i livet där vi inser att det mörka, destruktiva har tagit över och bestämmer oss för att göra något åt det. Många av oss gör otaliga försök, vissa kommer aldrig att nå fram. Andra av oss kommer att vingla runt mellan våra motsägelser med minskad intensitet vartefter tiden går och vi tränar. 

Någonstans inom mig så tror jag ändå att det ibland kan vara bra med dessa motsatser. De får i alla fall mig att sträva framåt, att utvecklas och att möta mina rädslor. Men en stor sak återstår ändå för mig - att våga ha någon riktigt nära och låta den personen stanna där - länge.

I en annan värld

Jag fick genom en av mina bästa vänner möjligheten att besöka denna vackra plats. Jag kände mig genast hemma och kände att här kunde jag ha stannat i evighet. Jag hoppas hon stannar länge och att jag kan komma dit ofta. Bra energier, otroligt vacker natur och så basjkirhästflocken. Jag trodde ett tag jag hamnat i ett ännu bättre paradis än det jag hittills känner till. Det var som om jag kommit "hem".

På något vis var det just det här jag drömt om och så plötsligt fanns det i verkligheten. Och hästarna. Dessa underbara hästar. 

Med vemod och väldigt många funderingar lämnade jag denna plats för den här gången. Jag hoppas verkligen jag snart är tillbaka :)

"Att vara människa innebär att vara i ständig förändring"

Det var tydligen drygt att hålla samma takt som 20-åringarna i helgen så jag har sovit en massa timmar... Det kan oxå vara senaste tidens träningsmängd som tog ut sin rätt och sa till kroppen att vila. 

Vid 8.30 i morse var det i alla fall dags för en löptur som jag uppskattar till 7-8 km. Min Runkeeper har tydligen fått spel och tyckte jag sprang 400 km/h. Helt fel kan jag säga :) 

Jag läste Vankelhjärtans blogginlägg i går om människors svaga punkter och fåfänga drömmar. Och det ligger något i det - i jakten på det perfekta. På det som alla andra tycks ha men alla ändå jagar. Och jag bidrar en hel till det själv. Jag ger säkert en hel mängd människor dåligt samvete och presatationsångest medans jag i själva verket vill inspirera och få andra att se möjligheter. Allt har som bekant minst två sidor och vi väljer själva vilken sida som är mest funktionell för oss att se saker och ting ifrån. Vilken sida väljer du? 

Jag kan upplysa om att mitt liv är långtifrån perfekt. Jag drömmer om en massa saker. Bland annat någon att dela livet med, ett fast jobb och lite annat smått och gott. Men trots att jag drömmer tycker jag att jag lever ett bra liv och jag är nöjd med det som är. Strävan efter något bättre hör till om vi människor inte ska stagnera. En känd person (kommer ej ihåg vem) sa: "Att vara människa innebär att vara i ständig förändring." Och det ligger väl något i det? Ibland går det sakta och ibland går det fort men en sak vet vi alla och det är att livet och villkoren ständigt förändras. Det enklaste är ändå att på nåt vis gilla läget :)

Jag saknar...

... när du håller min hand i den mörka natten

... när du viskar fina ord i mitt öra

... när du får mig att skratta från djupet av mitt hjärta

... när du håller om mig så där innerligt

... när du stryker mig över ryggen

... när du pillar med mitt hår

Ja jag saknar dig helt enkelt...

A statement

Med anledning av att det både har vart Sveriges nationaldag och skolavslutning känner jag att det är på sin plats med ett litet inlägg om det här med att vara svensk. Utifrån min synvinkel är det viktigt att vi bevarar våra svenska traditioner för att de tillhör vårt ursprung. Om vi håller liv i våra folkdräkter, midsommarstången med de små grodorna, sjunger nationalsången och allt vad som finns, vad finns det då att frukta från andra kulturer? De berikar och ger oss bara ytterligare källor till glädje och fest.

Hela världen är mer eller mindre multikulturell så vad tjänar det till att tro att det ska gå att isolera ett land? Jag kan inte förstå logiken i att det bara ska bo svenskar i Sverige. Vilka är svenskar? För mig är alla som är svenska medborgare svenskar. Punkt. Om man är mörkhyad eller inte har inget med saken att göra då vi alla är människor. Vi kan aldrig vara varken mer eller mindre än just människor. Så vad krävs för att vara svensk? Vit, blåögd och blond? Sorry men då kan t ex inte jag och 80% av befolkningen i byn jag växte upp bo här. 

För mig är det långt mycket viktigare att vara en stolt dalkulla än en stolt svensk. För att visa det använder jag t ex min folkdräkt vid varje passande tillfälle, spelar traditionsenlig folkmusik på fiolen och så har jag ändrat mitt namn till ett enligt gammal tradition. 

Jag och träningsgurun

Inspiration och peppning kan ske på olika sätt. Naturligtvis hade det vart finemang att ha en massa pengar och en anställd personlig tränare men nu är inte läget så. Att alltid vara helt själv är inte alltid det lättaste men nu har jag sån tur att jag kommit i kontakt med en "träningsguru" som tom stundtals verkar galnare än mig :) Utan att han är påstridig eller pushar så blir jag motiverad och inspirerad. I våra samtal om kost och träning dyker mina små utmaningar till mig själv upp helt spontant. Och sällskap ibland på löpturen gör mig naturligtvis mer sporrad och gör att jag får upp farten och varje tillfälle som bjuds är bättre än inget alls. För mig är det viktigt att träningen inte är beroende av någon annan. Det är så lätt att den inte blir av då och utan träning - inga resultat. 

Träningsgurun verkar för tillfället vara den enda som är på "min" sida just vad det gäller träning och kost. Annars duggar inte direkt hurraropen och jag får höra en hel del saker i stil med: "Det går inte." "Du kan inte göra si eller så." "Det är inte snyggt med mycket muskler på tjejer." "Ska du verkligen träna så mycket?" och allt vad det nu är som sägs i min närhet. Alla får tycka precis som de vill men det ligger inte direkt i uppmuntringens linje. Å andra sidan blir jag sporrad av det oxå. Jag ska minsann visa vad jag kan! Så hur som helst är träningsgurun viktig.

Galet snurrigt

Galet snurrig dag i dag men det blir så ibland. Mycket att göra med 2 barn och hem och lite saker jag vill göra för egen del mitt i alltihop. Det behövs liksom lite eget för att orka/vilja allt det andra. Men sen som i dag kan det bli lite väl mycket. Och inte minst beror det på att det snart är skolavslutning och en massa stök med det.

Bara en massa ???

Ponera att du träffat någon du tycker väldigt mycket om. Ponera att det känns som att vad du än gör eller säger så blir det inte riktigt rätt. Ponera att du liksom inte riktigt orkar, hela vägen fram liksom. Eller att du inte vet hur du ska göra. Du vill så gärna att det ska bli rätt och kanske just därför blir det liksom inte det. Kanske ska det inte ens det? Frågetecknen hopar sig som vanligt och som vanligt har jag bara lust att krypa in i den där kojan i skogen...

Är det meningen att jag ska vara ensam för all framtid? I så fall kan jag lika gärna ägna mig åt att träna då. I will do it my way - the highway!!!

Mitt alfabet...

Fru Venus inspirerar igen :) Här kommer mitt alfabet:

A - abcd, abcd, kunde jag se...

B - barn

C - citron

D - drömmar

E - egotripp

F - FRIHET

G - Gransjöberget

H - hårdrock

I - intelligens

J - justice for all

K - kärlek

L - längtan

M - mat

N - nyanser

O - otroliga

P - prinsessblod

Q - queen of fools

R - rosor

S - sol

T - trygghet

U - ugglor i mossen

V - Vankelhjärtan

W - we are all the winners, we are all the best...

X - xante

Y - yxa

Z - Zuuuumba!!!

Å - å vad jag är bra :)

Ä - älskling???

Ö - ö-häng

Drömmar, hektiskt liv och kroppsuppfattning

Jag skulle ha uppdaterat för längesedan men det har helt enkelt inte blivit så. Veckan har vart extremt, snurrigt förvirrad men det måste få vara så ibland. Inte ens träningens intensitet som jag fick till veckan innan har infunnit sig. Jag tycker det börjar bli ett genomgående mönster: att jag ger mig in på något, satsar allt och sen avtar det en period, olika lång sådan, för att sedan ta fart igen. Ett exempel är den här bloggen som jag ibland uppdaterar frenetiskt för att sedan låta det gå ganska lång tid mellan inläggen. Men det hänger ihop med inspiration, tid och prioritering vad som är viktigt. Skulle bloggen ha fler läsare eller/och om jag tjänade pengar på den hade den förmodligen blivit prioriterad på ett helt annat sätt. Nu är inte fallet så så därför ser det ut som det gör.

Angående träningen är målen fortfarande lite diffusa och det kan ha att göra med att jag är osäker på att lägga ner den tid och energi som krävs för att komma till min drömkropp. Jag har fortsatt med mina proteiner men står still på vågen igen. Jag hoppas det beror på förra veckans obefintliga träning. Att jag står still på vågen betyder inte att det inte händer nåt. "Fluffet" omstrukturer sig på nåt vis. Jag anar lite mer definition av magrutorna (eller är det önsketänkande?) och mina hamsterkinder verkar bli mindre. Stor lycka för mig som aldrig gillat det och trott det var ett obotligt arv. Kindbenen börjar anas!

När jag ändå är inne på det här med träning och utseende kan jag fortsätta. Jag får höra mycket om huruvida jag inte behöver gå ner i vikt och allt vad det nu är. Jag vet att jag är smal. Det handlar inte om det. Det handlar om att jag vill ha mer definierade muskler för att JAG tycker att det är snyggt och för att jag alltid drömt om det. För att nå dit behöver jag bli av med lite "fluff" och öka muskelmassan med gymträning. Jag blir inte hjälpt av att människor säger till mig att det inte är kvinnligt. Eller att "badringen" runt magen är nåt kvinnor ska ha. Nej! - jag ska inte ha badringen! Det bara är så. Det handlar inte om perfektionsim eller snedvriden kroppsuppfattning. Det handlar om min dröm att delat i en liten minitävling, om min drömbild och om att se vad som är möjligt. För som jag skrivit förut vill jag vara en inspirationskälla för andra att nå sina drömmar, vilka de än må vara. 

Det handlar kanske om en snedvriden bild och den skulle mycket väl ha kunnat komma från mina plågoandar som mobbade mig under uppväxten. Jag antar att det är därifrån min rädsla för att bli tjock kommer ifrån. Eller rädslan för att inte duga eller nåt av allt det andra. Jag undviker att tänka på det så mycket men ibland gör det sig påmint. Och ja jag borde förmodligen jobba mer med det. Men till saken hör att jag skäms inte ett dugg för mig eller min kropp. Jag är nöjd som det är men tror alltid att saker kan bli bättre, däribland jag och min kropp.  Jag vet att jag är snygg, sexig och attraktiv. Att jag är trevlig, social och rolig. Jag skäms inte för att ha tighta kläder eller bikini. Jag är ett med min kropp men vi samarbetar oxå för att uppnå nåt högre.

Kanske är det även mobbingen under uppväxten som även satt så djupa spår att jag inte vågar släppa in någon så nära att jag kan ha en fungerande relation. Eller är det nåt annat som spökar? Jag vet faktiskt inte. Och vågar, orkar, vill jag testa att satsa igen? Jag vet inte just nu. Det känns som det är mycket jag inte vet för när jag tror mig veta händer det något så jag inte vet igen... 

Jag tror jag lutar mig tillbaka och låter andra göra jobbet :)