Strandad i soffan en stund med två plastpåsar på fötterna. Jag testar 1-2-peel som ska vara sååå bra för fötterna. Jag hoppas det. Att fixa med fötterna hela tiden blir lätt tröttsamt. Om det räcker med att sitta med dem i plastpåsar var 3-4:e månad skulle jag vara mer än nöjd.
Jag läste ett intressant inlägg på facebook i går om barns dataspelande kontra att var 10:e man mellan 18-24 år i Sverige lider av spelmissbruk. För mig är det en självklarhet att barnen inte bara ska sitta och spela spel hela tiden. En av alla aspekter är att människan är en social varelse och vi föräldrar ska lära barnen att delta i det sociala samspelet. Datorer och den virituella världen är en del av vår värld och jag har inget emot den men det är fortfarande inte vår huvudsakliga värld. Och det lär ju ändå vara viktigast att både vi och våra barn kan fungera i den verkliga, fysiska världen? Och liksom jag läste böcker när jag var liten så kan spelandet bli en flykt från att slippa vara i den här världen. Samtidigt kan spelen vara både lärorika, roliga och avslappnande, jag säger inget om det.
Men så kommer jag att tänka på det här med åldersgränser på spel. De finns ju av en anledning och den anledningen är inte som en del verkar tro att spelen är för svåra för barnen. Det handlar om barns utveckling och förmåga att skilja mellan verklighet och fantasi. Det handlar om vad barnen förväntas klara av vid en viss ålder utan att t ex få mardrömmar. Av den anledningen funderar jag ibland på varför inte utvecklingspsykologi ingår i föräldrautbildningen när man skaffar barn. Och då menar jag längre än barnets första levnadsår. Jag inbillar mig att den stora, allmänna massan skulle behöva lära sig mer om vad som är viktigt för barn och vad som krävs för att deras hjärnor ska utvecklas fördelaktigt. För det verkar naivt att tro att människor själva tar reda på saker. Och i och med de sociala varelser vi är så härmar vi varandra utan att ta reda på om det egentligen är så himla bra. Grannen köper något och vips så gör vi också det. Reklamen visar något som verkar bra och vi köper. Men när kommer den kritiska delen in om vi verkligen behöver saken? Och om den egentligen är bra?
Ja jag vet att det här med bloggandet också är en del av den virituella världen och det kan uppta för mycket tid. Jag ser det dock som en offentlig dagbok eller nåt och som en något tyst protest ibland. En liten röst i mainstreambruset som jag inte riktigt vill tillhöra - så jag låter bli.
I går fattade jag det kloka beslutet att avinstallera facebook ur mobilen för jag väljer att leva mer i det verkliga livet :)
