Det sägs att det vi människor mest av allt vill är att ha någon nära men att det även är det vi fruktar mest. Och visst ligger det något i det? Jag funderar om det möjligen kan vara så med andra saker också, att vi vill ha samtidigt som vi inte vill ha. Att vi på något sätt får kämpa med motsatsförhållandena, i alla fall tills vi kommit till någon form av balans eller gyllene medelväg. Kan det ha att göra med att vi både har en mörk och en ljus sida som brottas med varandra, det destruktiva kontra det goda. Och har alla det eller är det bara vissa av oss? Jag tror att alla mer eller mindre har två sidor som står i motsats till varandra men jag tror också att det är få som reflekterar över det eller ens vill vara medvetna om dem. För hur skulle det vara att vara medveten om att det finns något destruktivt inom en? Vissa av oss, däribland jag, kommer någon gång till en punkt i livet där vi inser att det mörka, destruktiva har tagit över och bestämmer oss för att göra något åt det. Många av oss gör otaliga försök, vissa kommer aldrig att nå fram. Andra av oss kommer att vingla runt mellan våra motsägelser med minskad intensitet vartefter tiden går och vi tränar.
Någonstans inom mig så tror jag ändå att det ibland kan vara bra med dessa motsatser. De får i alla fall mig att sträva framåt, att utvecklas och att möta mina rädslor. Men en stor sak återstår ändå för mig - att våga ha någon riktigt nära och låta den personen stanna där - länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar