PMS måste helt enkelt vara djävulens påfund. Det är som att ofrivilligt åka berg- och dalbana i en ocean av känslor. Hit och dit och fram och tillbaka. Det är hemskt! Och ont gör det. Vill helst bara krypa under täcket en stund och gråta lite, tycka lite synd om mig själv. Hade jag inte vart förkyld hade jag idiottränat nu för att få lindring i alla fall en stund. Det tycks bli värre med åren detta påfund och vilka alternativ har jag? Gilla läget, bita ihop och göra det jag ska - skriva uppgift och undvika människor (så jag slipper bli arg utan anledning, helt i onödan).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar