Jag har funderat på den där dysterheten som ibland lägger sordin på upplevelser. Just nu beror det på hösten och det trista vädret. Hösten har aldrig vart nåt för mig riktigt. Det är inte direkt upplyftande att gå mot mörkare tider - och fort går det också. Jag älskar sol, värme och ljus. Nog känns det lite tungt med den trista sommar som var. Om jag i vanliga fall inte tycker att jag hinner få tillräckligt under sommaren så är det inget mot nu. Nu lider jag absolut sol- och värmeabstinens. Jag önskar så att jag hade haft råd att åka utomlands några veckor och bara njuta. Nu är inte fallet så men nån dag så...
Den där dysterheten förresten, eller kargheten beskrivs ibland hos oss från Dalarna. Liksom vår lätthet och glädje. Lite motsägelsefullt men ändå. Det dyker upp i dikter, sägner, sånger och den vemodiga musiken i moll. Kanske är vi präglade av vår historia eller är det vårt arv? Kvinnorna beskriv i äldre skrifter som något speciellt med deras styrka och arbetsvillighet. Kanske är det våra förfäders många ensamma dagar i skogen, fäbodjäntornas sommarvistelser i fäbodarna eller vårt finska arv? De svedjebrukande finnar som invandrade till de djupa skogarna och levde under mycket knapra förhållanden under 1500-talet.
Jag har just betalt mina räkningar och det gick precis ihop den här månaden och jag kan andas ut en stund. Det är samma räkningsångest varje gång och samma dåliga samvete så fort något måste införskaffas. Egentligen skulle jag inte ha råd med något men jag måste ju ändå på något vis leva. En inte helt lätt ekvation. Men det kan bara bli bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar