Separationsångest

Å denna separationsångest! Vart kommer den ifrån? Och varför blir den bara värre? Jag inbillar mig ibland att den är bra att ha, att den betyder något. Att det/den jag inte vill lämna är viktigt. Det är som att jag tror att varje gång är den sista. Det kan jag förvisso aldrig veta men ändå. Och jag och jag, det tycks vara min hjärna som spelar mig ett spratt. Jag försöker förlika mig med den och andas. Ta det lugnt och fokusera på nåt annat. Den har alltid funnits där mer eller mindre så länge jag kan minnas och lär förmodligen finnas kvar i resten av mitt liv. Bara att som vanligt gilla läget. Jag borde snarare vara tacksam att jag kan känna och längta och tycka så mycket om.