Jaha ja. Då har jag gjort alla vardagsmåsten och ska ta tag i jobbsökeriet. Tänk att det ska vara så svårt och ta sån tid. Vill ju liksom inte bara slänga iväg vad som helst. Det ska ju helst vara bra. Så att jag har en chans. Så att jag blir utvald ur mängden. Så att jag får komma på den efterlängtade intervjun. För jag tycker ju om att träffa människor live. Papper och telefonsamtal är inte jag liksom. Och vilka jobb vill jag ha? Jag vill ju ha nåt bra men inser oxå att jag lär testa för att veta. För att komma vidare. Jag har i alla fall sökt jobbet jag var tvingad att söka för arbetsförmedlingen. Ett jag inte alls vill ha. Det ligger helt fel och vägen är knölig. Långa, tråkiga resor. Vill inte det. Men det motiverar mig ändå att söka ett gäng andra för att ha chans att få något jag själv har valt. Påtvingade saker är aldrig riktigt bra i min värld. Det har väl med frihet att göra gissar jag. Men jag tänker på mannen jag läste om. Om jag så får 100 nej så lär jag ju en dag få ett ja. Hur svårt kan det vara liksom?
Och precis som det så tänker jag i en del tunga stunder: "Hur vill jag tänka?" "Hur vill jag känna?" "Vad krävs för att jag ska känna/tänka så som jag vill?" Det hjälper mig att byta fokus. Ändra strategi. Bryta tillstånd. Inte alltid men ofta funkar det. Och ibland behöver jag bara låta det komma som kommer. Kanske gråta en skvätt eller klaga lite och så är det bra igen. Rom byggdes inte på en dag och jag blir inte en perfekt människa på en dag heller ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar