Kämpa

Jag är glad att jag tvingade mig själv att först springa  9,4 km och sedan köra ett pass på gymet. Jag förstår inte riktigt men jag har inte vart så här omotiverad på länge till att träna. Eller jo jag kanske förstår. Förut tränade jag som substitut till kärlek. Det borde visserligen fungera nu också eftersom kärleken är på distans men det verkar inte så. Plötsligt har visst andra saker blivit viktigare. Och sakerna på min att-göra-lista har blivit fler. Men vilka är egentligen viktiga? Och varför fokuserar jag inte på det viktigaste och gör det först? Jag liksom stoppar huvudet i sanden och hoppas att det löser sig ändå... Att jag plötsligt vaknar en morgon och allt är ordnat. Men kanske är det ändå så att det som verkligen är värt nåt är det vi måste kämpa för. Och jag vet verkligen vad jag har att kämpa för :)