Måndag och besvikelse

Det är någonting med mig och måndagar, vi kommer liksom inte överrens. Jag brukar tänka att jag ska starta om på måndagar, starta om med bra kost, träning och så vidare. Ofta när jag vaknar på måndagar så är det av någon anledning extra tungt. Just i dag vet jag att det är för att jag är besviken på att jag fick ett jobb som de sen kom på att jag inte fått. Att jag är tvungen att provjobba igen. Det kändes lite som att fötterna rycktes bort. Ibland undrar jag om det någonsin ska bli någon ordning på det där med jobb men visst lär det väl bli det. Men jag pendlar mellan hopp och förtvivlan och vill helst bara vakna upp och så är allting löst. Klappat och klart liksom. Jag tycker på något vis att jag har kämpat tillräckligt, det känns liksom som jag inte orkar mer, som att krafterna är slut. Det är liksom den där enda saken som fattas men som ändå blir så stor. Och jag blir irriterad på mig själv. Har jag något fel i huvudet? Vad i så fall? Kan nån fixa till det? Men det är klart att det tynger eftersom jag vill göra rätt för mig, betala mina räkningar och förhoppningsvis någon gång i framtiden bli skuldfri. Jag vill undvika prick i registret eftersom jag hittills lyckats. Om jag bara kunde släppa taget och ha tillit till att det ordnar sig. Allt annat har ju det. Och det är klart att jag orkar. Jag slår näven i bordet och kämpar vidare!