Sömn...

Är det åldern? Är det förkylningen som inte vill släppa taget? Är det hösten? Är det alla år av stress? Eller vad är det? Denna förlamande trötthet. Bristen på drive. Lusten att bara vilja sova och vakna en vecka senare och så är livspusslet löst. Eller är det helt enkelt så att nu KAN jag äntligen sova. Jag minns inte när jag sovit så bra, och det är skönt. Jag ligger nära, nära och håller i, nästan som ett barn. Jag har hittat hem! Frustrationen är stor över att återigen inte veta när jag kan komma tillbaka, bara att det blir snart men inte tillräckligt snart för mig. Frustration över att det ibland känns som jag trampar i kvicksand och inte kommer någonstans. Kanske en förvriden verklighetsbild, men vart kommer den ifrån? Klart jag kommit någonstans och att jag inte tycker det är tillräckligt kanske är för att det inte vart meningen - än. Det finns en tid för allt och är det är meningen så sker det men det är inte alltid lätt att ha tillit inför det. Och kanske behöver jag släppa taget om en sak för att en annan ska komma till, våga hoppa lite. Nu igen liksom. Det är nya tider nu.