Ryckvis går det framåt mot något nytt. Nästa vecka blir det intro på två nya jobb. Det är riktigt spännande och något jag verkligen vill samtidigt som det såklart är lite fundersamt. Jag vet ju vad jag har men inte vad jag får. Å andra sidan är det jag har inget vidare, speciellt inte sedan våran chef blev sjukskriven. Och framtiden där är ju väldigt oviss så den kan lika gärna få vara oviss någon annanstans.
Jag vet ju att jag lär hoppa, som så många gånger förr men ändå är det något litet som gnager, som ett litet skräp i ögat. Ja just ja - barnen... Är det verkligen ok att jag satsar på mig och jobb? Borde jag kanske inte vänta tills de flyttat hemifrån? Hur blir de påverkade av att jag kanske kommer att vara borta lite mer än vanligt? Hur påverkas de av att jag antingen hankar mig fram på skitjobb här eller är arbetslös? Är det bättre? Om jag hade vart man hade det inte vart några problem. Jag hade blivit påhejad med ryggdunk att jag var på väg framåt i karriären. Inte ifrågasatt i minsta detalj. Ingen hade gett mig 10 ton dåligt samvete (som att det inte räckte med mina egna 5). Förmodligen hade jag som man inte haft ens hälften av det dåliga samvete jag själv lyckas uppbringa. Så hur vore det om jag för en stund låtsades att jag var man, skakade av mig det dåliga samvetet, hoppade och valde att satsa 100% på en mycket bättre framtid för mig, älsklingen och faktiskt vad än alla som vet bäst tycker - för barnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar