Vill inte

Ja jag gissar att det är synd om människorna - nu igen. Det är illa nog att barn mobbar varandra men att vuxna ska göra det. Ja vad ska jag säga? Det är synd. Det är synd att de inte fattar bättre. Men jag har ett val och det är att säga ifrån. Ett val att inte delta. Ett val att inte vara kvar i det. Känslorna och viljorna går i sär. Lojaliteten finns där. En tanke och vilja om att vara till lags. Inte bränna mina broar. Faktum att jag har ont i magen när jag ska gå till jobbet kvarstår och jag vet inte hur jag ska bli av med det. Ångesten som jag sluppit så länge gnager i mig, äter upp mig inifrån. Tårarna bränner innanför ögonlocken. Jag vill bara i väg, slippa. Vila. Börja om någonstans där människorna tycker om mig. Där jag duger precis som jag är.