Att tänka lite längre än näsan räcker...

Nu har jag sett avsnitt nummer två av Nybyggarna. Det jag hoppas alla som ser tänker på är att det finns så många olika människoöden, att inte döma utifrån vad man ser. Ibland kan det vara svårt att inte döma och ha förutfattade meningar men det finns en människa bakom varje fasad. Ett öde som inte alltid är vad man först tror. Vem är du att avgöra om du är bättre än någon annan? Och nej, klass, pengar och makt hjälper inte alltid för att hamna utanför samhället. Ibland kan det snarare vara det som ställer till. Ju hårdare vårt samhälle blir ju fler kommer att hamna utanför och ingen slipper undan. Det kan vara du nästa gång.

Och en sista sak. Tänk på att ibland gör småsaker skillnad. Ett leende, en vänlig blick eller varför inte ge bort något du inte längre behöver till någon som behöver det mer.

Dysterhet och karghet

Jag har funderat på den där dysterheten som ibland lägger sordin på upplevelser. Just nu beror det på hösten och det trista vädret. Hösten har aldrig vart nåt för mig riktigt. Det är inte direkt upplyftande att gå mot mörkare tider - och fort går det också. Jag älskar sol, värme och ljus. Nog känns det lite tungt med den trista sommar som var. Om jag i vanliga fall inte tycker att jag hinner få tillräckligt under sommaren så är det inget mot nu. Nu lider jag absolut sol- och värmeabstinens. Jag önskar så att jag hade haft råd att åka utomlands några veckor och bara njuta. Nu är inte fallet så men nån dag så...

Den där dysterheten förresten, eller kargheten beskrivs ibland hos oss från Dalarna. Liksom vår lätthet och glädje. Lite motsägelsefullt men ändå. Det dyker upp i dikter, sägner, sånger och den vemodiga musiken i moll. Kanske är vi präglade av vår historia eller är det vårt arv? Kvinnorna beskriv i äldre skrifter som något speciellt med deras styrka och arbetsvillighet. Kanske är det våra förfäders många ensamma dagar i skogen, fäbodjäntornas sommarvistelser i fäbodarna eller vårt finska arv? De svedjebrukande finnar som invandrade till de djupa skogarna och levde under mycket knapra förhållanden under 1500-talet.

Jag har just betalt mina räkningar och det gick precis ihop den här månaden och jag kan andas ut en stund. Det är samma räkningsångest varje gång och samma dåliga samvete så fort något måste införskaffas. Egentligen skulle jag inte ha råd med något men jag måste ju ändå på något vis leva. En inte helt lätt ekvation.  Men det kan bara bli bättre!

Separationsångest

Å denna separationsångest! Vart kommer den ifrån? Och varför blir den bara värre? Jag inbillar mig ibland att den är bra att ha, att den betyder något. Att det/den jag inte vill lämna är viktigt. Det är som att jag tror att varje gång är den sista. Det kan jag förvisso aldrig veta men ändå. Och jag och jag, det tycks vara min hjärna som spelar mig ett spratt. Jag försöker förlika mig med den och andas. Ta det lugnt och fokusera på nåt annat. Den har alltid funnits där mer eller mindre så länge jag kan minnas och lär förmodligen finnas kvar i resten av mitt liv. Bara att som vanligt gilla läget. Jag borde snarare vara tacksam att jag kan känna och längta och tycka så mycket om.

Djävulens påfund?

PMS måste helt enkelt vara djävulens påfund. Det är som att ofrivilligt åka berg- och dalbana i en ocean av känslor. Hit och dit och fram och tillbaka. Det är hemskt! Och ont gör det. Vill helst bara krypa under täcket en stund och gråta lite, tycka lite synd om mig själv. Hade jag inte vart förkyld hade jag idiottränat nu för att få lindring i alla fall en stund. Det tycks bli värre med åren detta påfund och vilka alternativ har jag? Gilla läget, bita ihop och göra det jag ska - skriva uppgift och undvika människor (så jag slipper bli arg utan anledning, helt i onödan). 

ADHD-light???

Hur roar man sig en fredagskväll? Jo, man kan leta på ett ADHD-test på nätet att göra! OK. Då kör vi!
Nu ska vi inte dra några förhastade slutsatser av detta då vetenskapligheten kan ifrågasättas. Se det mest som en kul grej eller möjligen en viss indikation på något...
Frågorna nedan ska besvaras med alternativen: aldrig, sällan, ibland, ofta eller mycket ofta och ska beskriva hur jag känt och betett mig under de senaste 6 månaderna. Jag kommer att lägga till egna kommentarer om svaren.

Del A:
1. Hur ofta har du svårigheter med att avsluta de sista detaljerna i en uppgift/ett
projekt när de mer krävande momenten har avklarats? - Ofta. Jag hinner tröttna innan det är slutfört och måste ofta tvinga mig att göra klart.

2. Hur ofta har du svårigheter med att få ordning på saker och ting när du ska utföra
en uppgift som kräver organisation? - Ofta. Mycket tid kan gå åt till att vimsa runt, mest till att leta efter förlagda saker...

3. Hur ofta har du problem att komma ihåg avtalade möten, t ex läkarbesök, eller
åtaganden? Mycket ofta. Utan min filofax skulle livet vara ett enda stort kaos. Jag måste alltid skriva upp tider på en gång annars är det som att de aldrig existerat och jag måste kolla ofta för att påminna mig.

4. Hur ofta händer det att du undviker eller skjuter på att sätta igång med en uppgift
som kräver mycket tankemöda? Mycket ofta. Men detta beror helt på hur intressant jag tycker att uppgiften är.

5. Hur ofta händer det att du sitter och plockar med något, eller skruvar på dig och
rör händer eller fötter när du är tvungen att sitta en längre stund? - Mycket ofta. Jag kan pilla med lösa trådar, smycken eller vad som helst. Älskar att klura ut mönster i saker.

6. Hur ofta känner du dig överaktiv och tvungen att hålla igång, som om du gick på
högvarv? - Ofta.

I testinstruktionen står: "Lägg ihop värdena för del A. Om fyra eller fler kryss är markerade i de mörkt skuggade rutorna inom del A uppvisar patienten symtom som i hög grad överensstämmer med ADHD hos vuxna och motiverar vidare utredning." Få se nu... Jag har 6 av 6...

Del B:
7. Hur ofta händer det att du gör slarvfel när du arbetar med en tråkig eller svår
uppgift? - Mycket ofta. Blir ju uttråkad och vill bara bli av med den...

8. Hur ofta händer det att du har svårt att hålla kvar uppmärksamheten när du utför
tråkigt eller monotont arbete? - Denna vet jag inte vad jag ska svara på för det beror helt på om jag "snöar in" på det jag gör eller inte. "Insnöningen" håller dock sällan i sig mer än max någon timme.

9. Hur ofta händer det att du har svårt att koncentrera dig på vad folk säger, även
när de pratar direkt till dig? - Ofta. Men jag har med övning blivit mycket bättre.

10. Hur ofta händer det att du förlägger eller har svårt att hitta saker hemma eller på
arbetet? - Mycket ofta. Mycket av min tid ägnas som bekant åt att leta efter något...

11. Hur ofta händer det att du distraheras av händelser eller ljud i din omgivning? - Ofta. Ibland kan jag inte tänka om det är för mycket ljud runt omkring mig. Då kan jag bli frustrerad och arg och ibland skrika rakt ut.

12. Hur ofta händer det att du lämnar din plats under möten eller i andra situationer
där du förväntas sitta kvar? - Ibland. Kan klara mig med att pilla på något...

13. Hur ofta händer det att du känner dig rastlös eller har svårt att vara stilla? - Ofta. Det är som om det bara spritter i kroppen och jag MÅSTE få rör på mig. Springer gärna hellre än jag går till bilen, tar gärna hopsasteg mitt i promenaden osv.

14. Hur ofta händer det att du har svårt att gå ner i varv och koppla av när du har en
stund över? - Ofta. "Bäst att hinna med att göra nåt." Går ofta planlöst t ex vid dötid på jobbet eller när jag väntar på något.

15. Hur ofta händer det att du kommer på dig med att prata för mycket i sociala
sammanhang? - Ofta. Kommer ofta på mig själv att tänka i efterhand: "sa jag för mycket nu?", "undrar om jag var dryg". Vid tillfällen då jag tänker mig för kan det istället gå åt andra hållet så jag blir tyst istället.

16. Hur ofta händer det att du avslutar meningar åt dem du talar med, innan de själva
hinner avsluta dem? - Ofta. Speciellt om jag inte tänker mig för. Jag tycker det tar för lång tid och "varför måste de tänkta så länge?"

17. Hur ofta händer det att du har svårt att vänta på din tur i situationer då det krävs? - Mycket ofta. Jag hatar att stå i kö och inget är så nödvändigt så jag måste stå i kö för det. Ibland kan jag hitta på andra lösningar för att slippa köerna. Jag ser till att planera mina storhandlingar till då det är minst folk ute...

18. Hur ofta händer det att du avbryter/stör andra när de är upptagna? - Ofta. Måste verkligen tänka mig för... Annars är detta mitt expertområde...

Inte helt oväntat är alla svaren i test B inom gråmarkeringen... Test B är beskrivning av symtomfrekvensen och ska mest ses som en vägledning. "Vissa betydande symtom bör ha funnits i barndomen, men en fullständig sjukdomsbild är inte nödvändig."
För den som är nyfiken finns testet HÄR.

Jag tänker varken säga bu eller bä om det här. Jag har ett fungerande om än ibland rörigt liv med eller utan diagnos. Jag har möjligen en light-variant, eller vad tror ni???

Ett steg bakåt och tre skutt framåt :)

Äntligen ett nytt inlägg!

Jag har tänkt skriva i så många dagar nu men det har liksom inte blivit av. Jag har helt enkelt gjort annat eller mest inte så mycket alls. Jag har en envis förkylning i kroppen som varken vill åt ett eller annat håll. 

Sedan sist har jag blivit kallad till 2 jobbintervjuer, den första på måndag. Jag har fått erbjudande om lite extra helgjobb, inte så bra betalt men det är ändå något som kan leda vidare och något jag brinner för. Jag ser det som en nyttig erfarenhet och en chans att visa vem jag är. Och så tror jag det blir roligt och intressant. Det gör att det blir lite mindre tid med älsklingen men vi har ju ändå hela livet på oss så vad är egentligen några timmar?

Jag har läst klart en helt otrolig bok: "Ögonblick som förändrar livet" av Annika Östberg. De flesta bör veta vem hon är. Hon satt i fängelse i USA i 28 år för ett mord som hennes dåvarande pojkvän begick. Hennes bok är välskriven och gripande. Vilka otroligt starka kvinnor det finns. Så mycket kärlek, vishet och äkthet. Jag blev alldeles rörd. Vad som blir viktigt för människor som inget har. Vilken stor kraft hoppet har. Jag rekommenderar absolut den boken, inte minst till den som aldrig läser böcker. Den får helt enkelt inte missas.

I går var det premiär på Nybyggarna på kanal 5. Arga snickaren testar i första programmet livet som hemlös.  Resten av programmet kommer han tillsammans med några hemlösa och några snickare bl a min älskling att renovera en lada som de sedan får bo i. Flera nya och gamla vänner till mig är med i programmet så jag hoppas jag kan se alla avsnitt. Gårdagens premiäravsnitt var otroligt rörande och jag kände otrolig tacksamhet för allt jag har. Jag tänkte också vilken tur jag haft och jag började fundera om det verkligen är tur eller vad som hjälpt/drivit mig på min väg för jag kunde lika gärna vart död eller utslagen. På en hårfin gräns har jag balanserat flera, flera gånger och famlat i totalt mörker efter nåt att greppa, en liten ljusglimt. Jag har på något sätt alltid lyckats se den där ljusglimten eller i alla fall anat att den funnits och långsamt dragit mig upp igen. Så här står jag i dag. Sprudlande av liv och fast livet ibland känns lite tungt så vet jag att det hade kunnat vara mycket, mycket värre. Ibland behöver jag ta ett steg tillbaka för att kunna skutta tre framåt. Litegran som om jag tar sats, andas och reflekterar innan det är dags för nästa drag. 

6:e sinne, intuition eller hokus pokus?

Jag har funderat länge på det här med ett 6:e sinne eller intuition eller vad det är. Kanske är det bara hokus pokus. Liksom det här med spöken och andar. Hur är det? Finns de? Hur bevisar man antingen det ena eller det andra? Och tidigare liv? Vad vet vi? 

Jag kan i alla fall berätta vad jag vet och vad jag tror. Och ni får tro och tycka vad ni vill men nu tycker jag att det är dags att jag skriver något om det här. Jag vet att jag har ett 6:e sinne. Jag ser saker inte alla andra ser och jag känner på mig saker utan någon egentlig anledning. "Det bara kommer till mig." brukar jag säga. Jag har många gånger förbannat min förmåga och inte velat veta av den. Stängt av den så gott jag har förmått men det tar bara en massa energi. Jag har förbannat den för att den visat mig saker jag inte velat se, fått mig att känna saker jag inte velat känna. Men den har även hjälpt mig många gånger. Den har tom räddat mitt liv. Eller i de fallen var det kanske inte förmågan utan mina hjälpare jag har där ute. Vissa kallar dem för skyddsänglar. Jag har försökt använda min förmåga på befallning men se det går inte. Inte än i alla fall. Jag får finna mig i att den beter sig som den vill. Nu är jag i alla fall inte längre rädd men jag kan bli irriterad och ibland ha svårt att sortera alla intryck den ger mig.

Det här med spöken och andar då? Jag trodde inte på att de fanns förrän jag var med om upprepade händelser som övertygade mig om motsatsen. Och jag ser dem inte direkt utan förnimmer deras energi och kan därigenom förklara hur de ser ut. När jag tänker tillbaka så kan jag komma ihåg att jag ibland hade min döda mormor i mitt rum när jag var liten. Nu är det som att när jag accepterat förmågan så händer det inte alls lika många saker längre. Det verkar även som om mina barn ha förmågan och speciellt en av dem som ofta har "sällskap" med sig hem. 

Till sist det här med tidigare liv. Hur är det med vår själ? Lever den vidare efter vår död? Jag tror i alla fall det. Hur skulle vi annars kunna veta saker vi egentligen inte borde veta? Eller för mig är det i alla fall så. Det är också sådant som jag bara får till mig. Vissa platser och människor verkar väcka dolda minnen till liv. Det svåra är hur jag skulle kunna bevisa det. Och sist men inte minst: hur berättar man för någon som inte tror på det här eller aldrig vart med om liknande saker? Hur ska det gå att bevisa det här? Hur gör jag för att människor inte ska tro att jag är galen?

Den högre makten

Vad mer ska till för att jag ska få ett jobb? Vad mer ska till för att jag ska få leva fullt ut som jag drömmer och vill? Vad mer krävs av mig än tålamod och oändliga försök? Är det den där 100:ade ansökan som fattas? Då har jag 60-70 till kvar. Bäst jag snabbar på med dem!

Är det något annat? Vad hindrar mig? 

Men visst. Jag är nöjd med livet som det är och det som sker det lär ju ske, oavsett om jag vill eller inte. Om jag ser tillbaka så har jag ändå så oändligt många saker att vara tacksam över. Jag lever, jag är frisk, jag är nykter, jag är så mycket bättre på att vara i nuet än förut, jag har näst intill inga rädslor kvar, jag är fri, jag har många goda vänner som tycker om mig för den jag är, jag har kommit igång rejält med träningen och uppnåt flera av mina delmål och en hel massa annat. Inte minst har jag träffat kärleken. Det jag aldrig trodde skulle ske. Jag som trodde jag skulle leva ensam resten av mitt liv får ändå ta del av något helt fantastiskt. Något otroligt vackert. Och jag klarar av denna längtan. Visst är den jobbig ibland men jag vet att en dag så får vi leva tillsammans så där som vi vill. Det är otroligt att känna den där obeskrivliga samhörigheten som gör att jag inte vill annat än vara nära hela tiden men ändå så är vi det fast avståndet är långt. Jag är med honom och han är med mig. Jag önskar att det kommer att vara så alla dagar till livets slut. Kanske sen också, det vet vi inget om. Vi är liksom menade för varandra. Det är något helt nytt för mig. Helt otroligt. Jag undrar om alla verkligen får uppleva det här under sin livstid. Jag antar att jag är väldigt lyckligt lottad och bara borde njuta och se tiden an. Det som är meningen löser sig. Det är ju trots allt inte jag som styr världen. Det är ju något annat, något större. En del kallar det ödet, andra Gud och jag tycker om att kalla det en högre makt. Något oidentifierbart som bara finns och vakar över oss alla och ser till att vi får det vi behöver även om vi inte alltid förstår varför. Men jag vet att det var den som gav mig livet tillbaka, som öppnade mina ögon för att allt det vackra. Som hjälpte mig att släppa mina rädslor och lät kärleken fylla mig. Som gjorde att min väg korsades med älsklingens väg, så att vi kunde se varandra. Kanske var den där högre makten med den där dagen vid frukosten och gav oss mod att öppna oss för varandra. Att få oss att inse att vi behöver varandra, att ensam faktiskt inte är starkast. 

Jobbsökeri

Jaha ja. Då har jag gjort alla vardagsmåsten och ska ta tag i jobbsökeriet. Tänk att det ska vara så svårt och ta sån tid. Vill ju liksom inte bara slänga iväg vad som helst. Det ska ju helst vara bra. Så att jag har en chans. Så att jag blir utvald ur mängden. Så att jag får komma på den efterlängtade intervjun. För jag tycker ju om att träffa människor live. Papper och telefonsamtal är inte jag liksom. Och vilka jobb vill jag ha? Jag vill ju ha nåt bra men inser oxå att jag lär testa för att veta. För att komma vidare. Jag har i alla fall sökt jobbet jag var tvingad att söka för arbetsförmedlingen. Ett jag inte alls vill ha. Det ligger helt fel och vägen är knölig. Långa, tråkiga resor. Vill inte det. Men det motiverar mig ändå att söka ett gäng andra för att ha chans att få något jag själv har valt. Påtvingade saker är aldrig riktigt bra i min värld. Det har väl med frihet att göra gissar jag. Men jag tänker på mannen jag läste om. Om jag så får 100 nej så lär jag ju en dag få ett ja. Hur svårt kan det vara liksom?

Och precis som det så tänker jag i en del tunga stunder: "Hur vill jag tänka?" "Hur vill jag känna?" "Vad krävs för att jag ska känna/tänka så som jag vill?" Det hjälper mig att byta fokus. Ändra strategi. Bryta tillstånd. Inte alltid men ofta funkar det. Och ibland behöver jag bara låta det komma som kommer. Kanske gråta en skvätt eller klaga lite och så är det bra igen. Rom byggdes inte på en dag och jag blir inte en perfekt människa på en dag heller ;)

Hopplösa fall?

Jag kom att tänka på det här med jobb och vad som kan tänkas hindra mig från att få ett annat jobb. En sak som kanske hindrar mig lite är att jag är rädd för att hamna på ett mindre bra ställe. Det handlar lite om att jag vet vad jag har men inte vad jag får. Fast det jag har är mest kaosartat just nu med 2 veckors schema åt gången. Helt klart ska jag ju jobba med människor och jag vill göra skillnad. Jag är rädd för att hamna på ett liknande ställe jag har vart på där människor mest förvarades och drogades ner, flera med motiveringen: "hopplösa fall". Vem/vad avgör att någon är ett hopplöst fall? Visst kan vissa människor pga fysiska sjukdomar och tillkortakommande möjligen bara nå en viss nivå men att så många skulle vara hopplösa fall. Nä, det följer inte min filosofi. Inte heller nerdrogandet med stark psykofarmaka. Jag säger inte att det aldrig behövs, för det gör det. Men i vilken omfattning och när? Ska människor gå runt mer eller mindre sovande i åratal? Är det av sjukdomen eller medicinerna eller av båda eller av vad dessa människor blir klassade som hopplösa fall? Icke förbätterliga. Vad har man provat? Har man provat något alls eller är det bara den enklaste lösningen? Det är i alla fall inget jag kan stå för.

Liksom människor som jobbar inom behandling och kriminalvård och pratar om hopplösa fall. Varför jobbar de där om de inte tror på att människor kan förändras? Vissa vägar är längre än andra men jag tror på att hitta det positiva hos varje individ och bygga vidare på det. Alla tycker om något och är bra på något. Börja där och spinn sedan vidare.

Och hopplösa fall, jag undrar jag om vi överhuvudtaget vart där vi är nu utan de så kallade hopplösa. Vi hade garanterat inte haft elektricitet, flugit med flygplan, vetat hur människokroppen fungerat, haft en massa fantastisk konst och litteratur samt en massa annat utan en massa mer eller mindre avvikande personer.
Drogmissbrukare, psykiskt sjuka och alkoholister har och är många av våra storheter vi har att tacka för mycket. Så vilka är hopplösa? Och vad är normalt?