Freeeeeeeeedag

Det tycks mig som att antalet sidvisningar på bloggen ökat. Självklart blir jag lite lätt nyfiken vilka som läser. Men efter att ha lagt ihop ett och ett kan jag ana :) Hoppas ni finner något intressant, kanske väcker det en och annan tanke. Vem vet?

I går var det äntligen dags att städa. Det blev inget riktigt avslut sist efter att barnen åkt med den obligatoriska städningen och sedan har veckan mest bara rullat på. Det kan bli så ibland. Eftersom det är barnkalas i morgon så tänkte jag att det var bäst att städa för eventuella nyfikna mammor som tänkt sig att slå en kik här. Jag har inte bestämt mig för om det är värt att puts fönstren än så de även kan se de vackra vyerna utanför huset också. I år är det i alla fall dags att puts fönster eftersom det inte blev något förra året. Jag ska bara våndas tillräckligt mycket först :)

Jag har upptäckt att jag har en stor allergi mot att städa när barnen är här och det kommer nog från min ständigt städande mor när jag växte upp, dock såg jag aldrig något resultat då det mesta bara flyttades saker. Och fortfarande gör...

Nu har jag i alla fall fått ihop ytterligare en säck med saker att skänka och bara tillfälle ges blir det en tur till tippen med en hel del skräp. Det ska bli så skönt! Jag bara längtar tilld jag får slänga :)

Förra helgen köpte jag en bok om sorgbearbetning, att man behöver göra upp med alla stora relationer man haft i livet, både kärleksrelationer, djur och andra relationer för att kunna gå vidare och inte göra samma misstag igen. Jag ska ta tag och göra uppgifterna i boken för det verkar som det lilla, sista som jag undrat hur jag ska bli av med kommer att försvinna där. Spännande och skrämmande. Men eftersom jag blivit plågsamt medveten om mina projektioner som jag pysslar med så är det bara att gripa alla halmstrån som finns för jag vill inte pyssla med det jag gör.

Nu har jag hört det flera gånger - att det är papporna som lär barnen mest om känslor. Ja jag vet, det verkar helt otroligt men varför skulle det inte kunna vara så? Alla behöver ju inte vara som min pappa, det jag lärde mig av honom är hur man förtränger, stänger av och stoppar huvudet i sanden. Jag lägger inget värde i det utan bara konstaterar. Om jag sedan använder mig av metoderna är en annan sak. Men faktum att pappan är minst lika viktig som mamman för barnen kvarstår dock i min värld. Och en av de värsta saker jag vet är undanhållande eller kvarhållande av barn gentemot den andra föräldern. Och det är förmodligen inte för inte det även är reglerat i lagen. Självklart funderar jag ibland hur barnen har det när de inte är här och så funderar nog alla som är skilda men det är sådant jag lärt mig att släppa. Här är här och där är där. Så länge barnen i det stora hela verkar må bra och det går bra för dem i skolan har jag ingen anledning att fundera. Jag hoppas också att de efter att de fyllt 12 år forsätter att vilja vara lika mycket hos oss båda två trots att de då enligt lag är berättigade att själva välja vart de vill bo då. De kan ju välja att ha det lika då också. Det finns ju en anledning till att det också finns med i lagen och det har med barns psykologiska utveckling. Barns abstrakta tänkande börjar bli mer utvecklat som en vuxens i 10-årsåldern och kan i större utsträckning tänka i konsekvenstänkande och då även framåt i tiden. Innan dess är de mycket mer här och nu och svarar på frågor mer utifrån hur det känns och tycks just nu. Men nog om barn och lagar nu.

Eller inte barn för de kommer snart men innan dess ska jag se till att köksbordet går att hitta igen :)