En helt vanlig måndag?

Måndag och en dag i fixartecknen...

Jag hittade just ett nätbaserat program för att konvertera PDF till i stort sett vilket format som helst. Det var ju löjligt enkelt!

För övrigt står en massa småinköp på att-göralistan och besök av vaktis som ska göra klart med lister i fönstren.

Råkade just hitta en resa till Thailand för 6300:-, 2 veckor ospecificerat boende och jag blev ju inte alls sugen... :O Men det får vänta tills tillvaron stabiliserats lite mer, i höst kanske?

Jag sitter och småskrattar lite för mig själv över alla människor som tror att världen kretsar kring just dem. Sorry, men så är inte fallet.

I går hade jag lite problem att somna pga hostan och medicinerna jag tog mot hostan. Lite fööör uppiggande må jag säga. Hur som så tänkte jag på barn och när människor i deras närhet dör. Jag önskar att om jag skulle dö medan mina barn fortfarande är barn att det finns någon vuxen som kan tänka längre än vad näsan räcker och förstå att det är bra för barnen att få se mig då. Undrar om detta går att skriva in i det vita testamentet? Bäst jag kollar upp det.

Hur mycket vi än vill och önskar och tillskriver barn alla förmågor som vi vuxna har så har de faktiskt inte alla dessa förmågor. Förmågan till abstrakt tänkande tex börjar komma ikapp en vuxens i 10-årsåldern. Innan dess är det mer konkreta saker som existerar. Och det här med döden kan inte ens vissa av oss vuxna hantera så hur ska vi då kunna tro att barn kan det? Jag tänker även på alla spel som finns nuförtiden, att barnen kan ha ännu svårare att hantera verklighet och fantasi. Alltså tror jag att barn i ännu större utsträckning nu behöver se den döde för att lättare kunna förstå och bearbeta sin sorg. Jag tror även att det är viktigt för oss vuxna. Vi behöver se lite på andra länder och lära oss en mer naturlig syn på döden.

Jag fick höra en fin historia av en bekant. När dennes pappa hade dött fick de 2 barnbarnen tillbringa dagen tillsammans med resten av familjen i morfaderns lägenhet. De var runt honom, grät, skrattade, berättade minnen, kände på honom och gjorde i stort sett allt det de skulle ha gjort om han hade levt. Jag tyckte det var en sån fin berättelse och barnen hade mått jättebra av det och det mesta blev bearbetat under den dagen. Annars har vi vuxna en tendens att lära barnen att tränga undan sorgen. Hur blir det då? Något att fundera på kanske?