Ny blogg

Jag finns nu att läsa på: http://www.nattstad.se/Cherridwen

Motstridighet

Det är inte helt lätt när hjärtat säger en sak och huvudet en annan. Förmodligen har jag helt enkelt för mycket tid att tänka. Gjorde jag rätt? Enligt vem och vad? Inte alltid helt lätt att vara jag och stå för det. Nu har jag iaf tagit nya tag och sökt ett gäng jobb till och i morgon blir det att ringa en massa samtal. Om det mot förmodan fanns en kille åt mig så lär det banne mig finnas ett jobb också! Och om jag så ska få 100 nej så lär jag en dag få ett ja. Jag har ju visserligen redan fått ja men ja:et ska inte vara till priset av min själ och mitt psyke. Det handlar inte om att vara kräsen, det handlar om att vara realistiskt och inse att även jag har begränsningar, även om jag önskar att jag inte hade...

:D :D :D

Jag har varken vetat ut eller in en tid. Jobb, inte jobb, hit eller dit eller upp eller ner. Vissa saker har löst sig av sig självt kan man säga, andra har krävt aktiva val. I går gjorde jag ett aktivt val som gjorde att klumpen i min mage försvann och allting kändes så lätt så lätt. Det är inte helt enkelt när huvudet säger en sak och magen en annan och som pricken över I:et dök detta citat upp i går, precis när jag behövde det: "Your intution knows what to do. The trick is getting your head shut up so you can hear." Precis så är det för mig och som ni vet sedan tidigare så brukar magkänslan vara rätt för mig, speciellt när den är så där intensiv. Så ja jag valde bort något som i huvudet (och säkert många andras huvuden) verkade vara det bästa alternativet att välja och valde en fortsatt oviss framtid. Fast det vet jag egentligen inte. Jag hävdar att jag valde bort något för att öppna upp för något bättre. Och är det något jag lärt mig så är det att vara sann mot mig själv. Ibland kan det vara hårt och det krävs stort mod. Jag tror även att det behövs ett mått av inre trygghet som jag ibland tvivlar på att jag har men som uppenbart finns där när det behövs. Oftast i alla fall. Jag har analyserat, vänt och vridit på vad hindren egentligen var. Inbillade eller ett inre motstånd i mig men när jag verkligen lyssnade på magkänslan så behövdes inte analysen. Faktum kvarstod. Jag vill göra något som är bra för mig, även när det gäller jobb. Jag är inte beredd att sälja min själ och mitt psyke bara för att det rent logiskt vore vettigt om det såg ut på ett visst sätt. Jag vill kunna fortsätta utvecklas, vara kreativ, ha roligt och vara i en vänlig och tillåtande miljö. Jag är värd det!

I och med att jag gjorde mitt aktiva val så var det som om kroppen jublade och blev 10 kg lättare. Jag tog tom en löptur i går efter ett alldeles för långt uppehåll och det gick relativt bra ändå. Skööönt!

Måndag och besvikelse

Det är någonting med mig och måndagar, vi kommer liksom inte överrens. Jag brukar tänka att jag ska starta om på måndagar, starta om med bra kost, träning och så vidare. Ofta när jag vaknar på måndagar så är det av någon anledning extra tungt. Just i dag vet jag att det är för att jag är besviken på att jag fick ett jobb som de sen kom på att jag inte fått. Att jag är tvungen att provjobba igen. Det kändes lite som att fötterna rycktes bort. Ibland undrar jag om det någonsin ska bli någon ordning på det där med jobb men visst lär det väl bli det. Men jag pendlar mellan hopp och förtvivlan och vill helst bara vakna upp och så är allting löst. Klappat och klart liksom. Jag tycker på något vis att jag har kämpat tillräckligt, det känns liksom som jag inte orkar mer, som att krafterna är slut. Det är liksom den där enda saken som fattas men som ändå blir så stor. Och jag blir irriterad på mig själv. Har jag något fel i huvudet? Vad i så fall? Kan nån fixa till det? Men det är klart att det tynger eftersom jag vill göra rätt för mig, betala mina räkningar och förhoppningsvis någon gång i framtiden bli skuldfri. Jag vill undvika prick i registret eftersom jag hittills lyckats. Om jag bara kunde släppa taget och ha tillit till att det ordnar sig. Allt annat har ju det. Och det är klart att jag orkar. Jag slår näven i bordet och kämpar vidare!

Dåligt samvete?

Ryckvis går det framåt mot något nytt. Nästa vecka blir det intro på två nya jobb. Det är riktigt spännande och något jag verkligen vill samtidigt som det såklart är lite fundersamt. Jag vet ju vad jag har men inte vad jag får. Å andra sidan är det jag har inget vidare, speciellt inte sedan våran chef blev sjukskriven. Och framtiden där är ju väldigt oviss så den kan lika gärna få vara oviss någon annanstans. 

Jag vet ju att jag lär hoppa, som så många gånger förr men ändå är det något litet som gnager, som ett litet skräp i ögat. Ja just ja - barnen... Är det verkligen ok att jag satsar på mig och jobb? Borde jag kanske inte vänta tills de flyttat hemifrån? Hur blir de påverkade av att jag kanske kommer att vara borta lite mer än vanligt? Hur påverkas de av att jag antingen hankar mig fram på skitjobb här eller är arbetslös? Är det bättre? Om jag hade vart man hade det inte vart några problem. Jag hade blivit påhejad med ryggdunk att jag var på väg framåt i karriären. Inte ifrågasatt i minsta detalj. Ingen hade gett mig 10 ton dåligt samvete (som att det inte räckte med mina egna 5). Förmodligen hade jag som man inte haft ens hälften av det dåliga samvete jag själv lyckas uppbringa. Så hur vore det om jag för en stund låtsades att jag var man, skakade av mig det dåliga samvetet, hoppade och valde att satsa 100% på en mycket bättre framtid för mig, älsklingen och faktiskt vad än alla som vet bäst tycker - för barnen.

Sömn...

Är det åldern? Är det förkylningen som inte vill släppa taget? Är det hösten? Är det alla år av stress? Eller vad är det? Denna förlamande trötthet. Bristen på drive. Lusten att bara vilja sova och vakna en vecka senare och så är livspusslet löst. Eller är det helt enkelt så att nu KAN jag äntligen sova. Jag minns inte när jag sovit så bra, och det är skönt. Jag ligger nära, nära och håller i, nästan som ett barn. Jag har hittat hem! Frustrationen är stor över att återigen inte veta när jag kan komma tillbaka, bara att det blir snart men inte tillräckligt snart för mig. Frustration över att det ibland känns som jag trampar i kvicksand och inte kommer någonstans. Kanske en förvriden verklighetsbild, men vart kommer den ifrån? Klart jag kommit någonstans och att jag inte tycker det är tillräckligt kanske är för att det inte vart meningen - än. Det finns en tid för allt och är det är meningen så sker det men det är inte alltid lätt att ha tillit inför det. Och kanske behöver jag släppa taget om en sak för att en annan ska komma till, våga hoppa lite. Nu igen liksom. Det är nya tider nu.

Overloaded

Too much in the brain eller nåt. För mycket jag inte vet helt enkelt. Och för mycket höst. Och för mycket en massa annat. Vill inte!

Och så ska jag vara på topp för två intervjuer till. Yippie!

Så är det ju en massa bra oxå. Egentid, mys med älsklingen och så var vi hundvakt i helgen. Mycket trevligt.