Ja nu är det nära må jag säga. Allt jag kunnat tänka på som ska fixas är fixat. Några saker har jag lagt på entrepenad och andra lär hamna där. Jag vet inte vad jag kan vänta mig riktigt. Huvudsaken är att jag vaknar igen. Sen kan jag hoppas att jag mår relativt bra och att den första tiden inte blir alltför jobbig. Jag verkar ha många vänner som kan hjälpa mig med det som behövs. Men ändå - det är jobbigt att inte kunna göra det jag vill, när jag vill. Det är jobbigt att vara tvungen att be om hjälp. Förhoppningsvis är det en väldigt kort tid. Och visst skulle det vara väldigt skönt att ha någon vid min sida. Sådär extra nära. Som kan hålla min hand när jag behöver. Trösta mig nära jag är ledsen. Stryka min rygg när jag inte kan sova. Men nu är det inte så och jag har själv valt det så jag får stå mitt kast och göra det bästa jag kan. Precis som jag alltid gör. Och klarar jag det här så klarar jag vad som helst.
Just nu är allt en förvirrad mix av förväntan, rädsla, spänning, oro och ja - allt!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar