Med risk att jag bara ska klaga så skriver jag ändå lite här. Egentligen har jag inget att klaga på alls. Alla i min familj är ju friska och krya, jag har jobb och ett någorlunda fungerande liv. MEN något fattas mig, jag vet inte vad. Eller så är det just det jag vet. Min själ svälter på lugn och andlighet. Men jag ska inte klaga. Just nu är det ett program på tv om människor som överlevt svåra olyckor och jag är tacksam över att jag kan gå, se och faktiskt göra allt det jag vill, när jag vill. Och återigen är det bevisat att allt går bara man vill.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar