Och jag är så trött så trött. Väntar bara på en dag utan jobb när jag kanske kan läsa någon av mina nya böcker som väntar eller göra ingenting eller bara göra saker som jag vill. Och jag längtar efter sovmorgon. Jag längtar efter att vara mer med barnen och älsklingen. Att vara mer hemma än att äta och sova. Jag längtar till mer lugn och ro. Jag längtar efter semester. Jag längtar förresten efter mer än en dags ledigt för det har jag ju då och då. Jag behöver vila. Min rygg behöver vila.
Och vad beror allt detta på? Att jag vart för snäll och tagit på mig för mycket. Och jag trodde det fanns andra som kunde ställa upp nu när min enda önskan är att få vila lite, men så är inte fallet så nu vet jag vart skåpet ska stå. Så jag biter ihop och kämpar på, det är trots allt bara 1,5 vecka innan livet blir mer "normalt". Under tiden kryper jag ner under täcket och gråter en skvätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar