Tankar om pusselbitar och om att hoppa

Jag och barnen har haft en underbar långhelg, alternativt minisemester söderut. Så bra. Precis som det ska vara.

Det har pratats om villkorslös kärlek och jag har aldrig förstått förrän nu vad som menas med det. Kärlek i oändlighet, bortom alla gränser. Utan hinder. Bara rent och fint. Nu vet jag och jag njuter så mycket det bara går. Men så är det denna längtan. Ibland nästan outhärdlig. Känslan av att vara på fel ställe. Att ha ett annat ställe som är mer hemma än mitt hem. Eller är det så att varhelst min älskade är så är det hemma?

När en stor pusselbit äntligen fallit på plats så uppstod det andra små att samla ihop. Och jag har kommit fram till (med viss hjälp av andra) att det handlar om att våga hoppa - igen. Våga kliva utanför trygghetszonen - igen. Gå utanför det som är tryggt och invant. Kanske har jag blivit lite förslappad. Fastnat lite i soffan eller snarare zonen runt barnen, träningen och jobbet. Blivit lite bekväm mitt i det som fattats. Nu när min största pusselbit inte fattas mer - för att jag vågade hoppa så gäller det att hoppa lite mer.

My way - the highway!

Det ligger en stor befrielse i att fatta beslut och se lösningar. Det vände när jag tänkte utifrån mig igen. Min väg. Ingen annan vet vad som är rätt för mig mer än jag själv. Det är inte alltid lätt att veta vad som är rätt men jag testar mig fram - som jag alltid gjort. Blir det fel är det bara att göra om. Så ja - jag kör på. My way - the highway :)

Visst går det att diskutera om jag är ego men borde vi inte alla vara det? I alla fall lite mer ibland? Vem ska ordna något för mig om inte jag själv? 

Nu känns det lugnare igen. Mer positivt och bra. Mer sånt ska det bli :)

Nävar i bordet!

Arbetsförmedlingen flåsar mig i nacken. A-kassan hytter med sin pekpinne om sina regler och förordningar. Gör si gör så, men gör för Guds skull inte så. Men jo förresten, om paragraf 7809 säger att måndag infaller på en söndag då går det ändå! Fantastiskt! Byråkrati. Pappershögar. Snigelpost i drivor. Ja just ja och så barn. Men de har väl en pappa? Ja men då går det ju att veckopendla till Umeå! För att göra vad då? Samma sak jag kan göra på andra sidan älven. Men då ska väl nån från Umeå dit? Men det är klart. Varken A-kassa eller arbetsförmedling har ju några känslomässiga band till mina barn. De har ju bara känslomässiga band till sina lagar och förordningar och den moderat regeringen. 

Nä men lite mer demonstrationer i mellanmjölkens land skulle sitta fint tycker jag. Lite mer anarki och pang pang. Mer vilda västern och full i fan. Mer jävlar anamma och nävar i bordet. 

Nä nu går jag och kokar te!

Kämpa

Jag är glad att jag tvingade mig själv att först springa  9,4 km och sedan köra ett pass på gymet. Jag förstår inte riktigt men jag har inte vart så här omotiverad på länge till att träna. Eller jo jag kanske förstår. Förut tränade jag som substitut till kärlek. Det borde visserligen fungera nu också eftersom kärleken är på distans men det verkar inte så. Plötsligt har visst andra saker blivit viktigare. Och sakerna på min att-göra-lista har blivit fler. Men vilka är egentligen viktiga? Och varför fokuserar jag inte på det viktigaste och gör det först? Jag liksom stoppar huvudet i sanden och hoppas att det löser sig ändå... Att jag plötsligt vaknar en morgon och allt är ordnat. Men kanske är det ändå så att det som verkligen är värt nåt är det vi måste kämpa för. Och jag vet verkligen vad jag har att kämpa för :)

Kärlek

Och så hände det jag inte trodde var möjligt :) Prinsessan mötte sin prins. Ljuv musik uppstod och en känsla av djup samhörighet spred sig. Jag har precis haft fyra dagar i himmelriket med min älskade. Fyra av de dagar jag kan räkna till de bästa i mitt liv. Jag hoppas innerligt på många fler såna dagar med den bästa och jag ska göra allt som står i min makt för att möjliggöra det. 

Nu är det frustrerande tomt och min motivation att göra något är liksom som bortblåst. Jag vill bara åka dit - nu... Plötsligt ändrades fokus och värderingar av vad som är viktigt vändes upp och ner. Härligt och spännande och en hel massa annat i en enda stor mix :)

KÄRLEK

Lång näsa

Som så många gånger förr trodde jag att jag skulle hinna så mycket men som så många gånger förr kunde jag ge mig själv lång näsa. Tidsoptimist - javisst! Det viktigaste är i alla fall fixat för finbesöket (i alla fall vad jag vet). Annars är det som det är och det går säkert minst lika bra ändå. Jag är säker på det :) Riktigt säker. 

Rotade fram Sartres bok Äcklet i går. Kan bli intressant tänkte jag. Har väl bara sisådär 10-20 böcker på gång och bara det är intressant i sig... 

Spikmattan

Jag läste en krönika i Aftonbladet i går om spikmattans uppgång och fall. I alla fall enligt krönikören i fråga. Krönikan går att läsa här. Ronnie Sandahl har tydligen en oanvänd spikmatta i en flyttkartong som han skäms över att han införskaffat. Enligt honom verkar det finnas intet gott med spikmattor men så verkar han inte heller ha testat. Jag håller med om att det kommer många "innegrejer" som många av oss införskaffar för att de verkar bra att ha och sedan kanske använder någon gång eller ingen gång alls. Jag skulle vilja tala om för Ronnie att jag införskaffade min spikmatta precis i början när den lanserades och den var så där riktigt skitdyr. I efterhand när spikmattorna näst intills skänkts bort har jag muttrat lite men om jag skulle se till vilken nytta min spikmatta har gjort för mig så är den inte speciellt dyr. Den har fått min onda rygg att vara mindre ond, lindrat träningsvärk, fått mig att somna när jag haft insomningsproblem mm. Ronnie borde prova sin spikmatta innan han dömer ut den och packar ner den i kartongen igen!

Status quo

Ibland när jag är ute och springer känns det som att jag står helt stilla men Runkeeperkärringen säger att jag springer i över 10 km/h. Ungefär så känns det just nu... Som att jag står stilla men allt annat rör sig eller snarare alla andra. Det är semestrar och resor. Tävlingar, danser och arrangemang. När jag väl har chansen att vara social och göra saker - ja då vill jag inte. Typiskt!

Jag har dragit mig tillbaka i nåt vänteläge. Jag väntar på mycket efterlängtat besök och jobb. Under tiden är jag social på jobbet och möjligen när jag tränar. Och tränar det gör jag - som en mindre galning :)

Soul surfer

Titeln på nästa jättebra film är Soul surfer. 2 kanonfilmer i rad - och jag har valt dem själv. Helt otroligt! Filmen är verklighetsbaserad och handlar en tjej som bor på Hawaii och är nära elitnivå i surfing. Hon är med om en hajattack och filmen handlar om hennes väg tillbaka och mer därtill. Jag blir sällan gripen och rörd av en film men tom jag hade nästan en tår i ögonvrån emellanåt. Helt klart sevärd för den som kan ha överseende med en del amerikaniserat jublande och surrande om Gud. Även den här filmen har en djupare mening, dock tydligare än "En gång i Phuket". Det mest spännande är ändå något som sägs i filmen som jag brukar säga. Allt har en mening, hur hemskt det än kan te sig. Man förstår inte alltid hur eller varför men det brukar alltid visa sig. Huvudsaken är att aldrig ge upp. 

Drömmar

Jag har så många drömmar jag vill förverkliga så jag lär nog leva 500 år för att hinna med allt. Så fort jag tror jag börjar sortera så dyker något nytt upp. En utmaning eller en idé och mer läggs till samlingen av drömmar. Och jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska sortera så det blir ingenting istället. Det blir stiltje. Stopp liksom...

Kanske är det för att jag vill dela livet med någon. Drömma och bygga tillsammans. Inte bara vara jag, jag, jag hela tiden utan vi, vi, vi.

Frihet under ansvar eller ansvar under frihet...

Lever du det liv du vill leva? Vad skulle du svara på den frågan? Lite filosofisk som jag är har jag flera svar på den frågan. Ja på ett sätt lever jag det liv jag vill leva. Om jag ser tillbaka på mitt liv och jämför nu mot då så lever jag verkligen det liv jag vill leva. Det som var då är långtifrån det som är nu och det är jag evigt tacksam för. Men så finns det ett men. Jag tror ju att det finns mycket mer. Att det kan bli ännu bättre. Ännu mer. Precis som i filmen "En gång i Phuket" skulle även jag vilja bara dra iväg till något varmt land. Släppa allt här och testa nåt helt annat. Nu går ju inte det för att jag har barnen. Missförstå mig nu inte. Jag älskar mina barn över allt annat men ibland kan jag känna att de inskränker på min frihet. Som ni alla vet som läst min blogg ett tag så är frihet något jag värdesätter högt. Eller i alla fall illusionen av frihet. Min egen tro på att jag är fri. Och tvärtemot vad jag trott förut så tror jag att jag kan vara fri i den mening jag ser på frihet även i ett förhållande. Friheten innefattar utrymmet för mig att vara jag fullt ut. Även att vara jag i förändring, ibland i stor förändring. För så är det ju - inget är beständigt. Allt är i rörelse hela tiden men i olika takt. Så är det frihet under ansvar eller ansvar under frihet? 

En gång i Phuket

Skönt i dag att jag höll mig hemma i går. Det blev en löprunda nu innan frukost och snart ska jag bege mig till gymet en vända. Kroppen mår ändå bäst av någon sorts rutin. Så gott det går i alla fall med alla olika jobbtider. Det är bara att göra det bästa av det.
I går såg jag filmen En gång i Phuket som ska vara en komedi. Visst var den lite rolig emellanåt men för mig hade den även några djupare budskap. Intressant! Bra film, speciellt för att vara svensk.

Skulle inte vara helt fel att vara här...