Vad är det egentligen som är värt något? Varför reagerar jag som jag gör? Vart kommer alla tårar ifrån som jag måste kämpa för att hålla tillbaka? Vad är det som händer? Eller inte händer? Jag vill inte vara med om det här. Jag vill inte gråta floder så jag nästan drunknar. Jag vill inte! Men jag kan liksom inte sluta...
Jag vet när det var så här sist. Det var flera år sedan. S som bara försvann... Nu har ingen försvunnit, inte så i alla fall. Kanske försvunnit på ett annat sätt. Stängt av. Stängt ute. Och vad är det med mig? Och vad känner jag igen? Känslan. Den där äkta, djupa, genuina - känslan. Känslan av kärlek. Eller kanske snarare förlorad sådan. Djup samhörighet. Jag blev snuvad. Fråntagen. Avklippt. Eller är det bara tillfälligt? Jag vet inte... Men det gör lika ont ändå... Och jag fortsätter gråta...
Och låten Overdrive med Airbourne går på repeat... om och om igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar