Kärlek

Känslorna är blandade - å ena sidan känslan av misslyckande, att inte kunna ro det iland den här gången heller och å andra sidan att se det som ett avstamp till något bättre. Jag har helt enkelt inte hittat nyckeln till ett fungerande förhållande - än. Eller så har jag inte hittat rätt person att dansa med - än.
Förra veckan fick jag för mig att läsa klart boken Lyckan, kärleken och meningen med livet. Jag undrar just hur många år sedan jag började med den. Det handlar om en tjej som plötsligt inser att hon inte lever det liv hon vill leva. Hon ger sig ut på en lång resa där hon lär sig att njuta av mat i Italien, i Indien lever hon i ett ashram och lär sig vägen till sinnesro och i Indonesien lär hon sig hitta balans och kärlek. Italiendelen var avklarad sedan lång tid tillbaka men jag var intressrad av Indoneisendelen så jag läste mig igenom Indien också. Visst slog mig tankar om att resa iväg jag med men så slog mig också tanken, den som egentligen fick mig att lyfta boken igen, att resan kan ske även hemmavid och då i mötet med andra människor. På något vis är jag både i Indonesien och Indien samtidigt just nu. Dock finns även andra krafter som knackar på och stör...
Men visst tror jag på kärleken. Jag tror på tvåsamhet. Vi är inte menade att leva ensamma även om det stundtals känns enklast. Och kraven ökar med tidens och insikternas gång trots att det i sin botten, i sin enkelhet ändå bara handlar om några få saker:
- respekt
- två vuxna individer som avnavlat sig från sina föräldrar och rensat stora delar av sina ryggsäckar och som strävar mot någorlunda liknande mål i livet. Eftersom jag älskar liknelser kommer det en här: båten ska ros åt någorlunda samma håll. Ingen fan som ror emot här inte.
- kravlöshet
Och jag tror att ibland kommer kärleken smygande, som i bakhåll och man fattar inte riktigt vad som händer :)