Så har det gått ett år igen. Både det bästa, det sämsta, det jobbigaste och det mest revolutionerande hittills. Det bästa är att jag fått verktyg för ett helt nytt sätt att tänka och leva. Det fungerar inte alltid fullt ut men som med allt krävs det träning och åter träning.
I går var jag på motionsdans i Säter. Eftersom ingen ville med så åkte jag själv och mötte åter en rädsla. Eller som en vän sa gick med mitt mod. Det var ju ändå en massa människor där som jag kände igen så det var ju bara i mitt huvud som det spökade som vanligt.
I går fick jag reda på av min bättre hälft som jag skämtsamt kallar honom för att vi får börja forska bara vi har extern finansiering. Det är inte så bara men jag tycker det borde gå att fixa på nåt vis. Så nu vet jag vad jag ska göra den närmsta tiden. Luska efter extern finansiering så jag får förverkliga det jag helst vill göra.
Automatiskt vandrade tankarna iväg lite till framtiden. Jag är livrädd för förhållanden eftersom de jag haft hittills har vart destruktiva på ett eller annat vis. Och nu är kraven väldigt höga. Jag ska inte längre begränsas i mitt liv på något vis. Ska jag forska kommer det att bli i Uppsala så det kommer att bli en hel del pusslande med barn mm. Sen är det det här med dansandet. Det tänker jag inte lägga på hyllan för det är så himla roligt. Jag diskuterade med några i går och de flesta är ju faktiskt på dans för att dansa och för att dansa fox bra går det bättre dessto mer närkontakt man har. Så man gör det man ska helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar